Sida 377
XVII.
Tre ur på verldsutställningen.
I de höghvälfda salarne i det kloster, som minnet från mina gossår omfattar, framstod bland de porträtt i kroppsstorlek af ståtliga abboter med hakskägg och knäfvelborrar à la Henri IV särskildt ett, vid hvilket mitt öga med förkärlek qvardröjde. Det förestälde en prelat i kyrklig ornat med fingret pekande på ett ur, och inskriften under bilden visste berätta, att mannen förutsagt timmen för sin död. Af berättigandet till en sådan helig saga fans likväl icke ett spår i klosteröfverstens friska, kraftiga anlete; långt snarare kunde man af den väldiga pannan hafva slutat sig till den allvarlige tänkaren, hvilken det ej kan falla in att pluttra bort elektriciteten i sin hjerna på så obetydliga gnistor.
Och gifves det väl öfverhufvud en mindre passande sinnebild af döden än ett ur, hvilket, så länge det förtjenar att kallas ur, representerar organism, rörelse, lif?
Så frågade sig gossen, och när han sedermera erfor, att man ansåg presten Pacificus af Verona (IX århundradet) och äfven påfven Sylvester II (Gerbert, slutet af X århundradet) för uppfinnare af hjuluren, när han vidare gjorde sig underrättad om tiden, då man införde sådana ur i klostren och när han slutligen till och med fann komplicerade, af munkhänder utförda urverk i biblioteket, i refektoriet, i det uppvärmda
