Sida 72
IV. Det himmelska menageriet
These earthly godfathers of heaven's lights, That give a name to every fixed står, Have no more profit of their shining nights Than those that walk, and wot not what they are.
Shakespeare.
I forntiden fans det inga ordnar. Fader Jupiter befann sig derför i största förlägenhet, huru han skulle kunna behörigen belöna de båda åsnorna, som genom sitt skri förhjelpte honom till seger öfver titanerne.1 Slutligen - om -tanken sprang fram ur gudens högst egen hjerna eller örn den hviskades till honom af någon hemlig rådgifvare, derom äro historieforskarne ännu ej fullt ense - nog af, en vacker afton sågo sig de båda åsnorna försatta bland stjernorna. Och på det att det jordiska ordspråket: »adelsman utan gods» icke äfven deruppe måtte plåga andarne, vardt äfven »Krubban» i form af en stjernhop genast inskjuten mellan dem. Under synnerligt klara nätter är hela taflan att beskåda i stjernbilden Kräftan.
Men jag får uttryckligen anhålla, att läsaren ej måtte tänka alltför lågt om dessa åsnor och deras naturapension, ty konstellationen, hvars mest framstående gestalter de utgöra,
1 Aratus och A. Eratosth. Catast II.
