Sida 14
II.
Om stjerntyderi.
O, vantros mörker, svarta natt, Som höljer jordens rund! Förgäfves solar strö sin skatt I stjernklar midnattstund!
Platen.
1.
Försänkta i nattens tystnad utbreda sig Sinears vida slätter. Till och med den väldigt brusande Eufrat, som sedan årtusenden framrullar sina tröga vågor genom dessa ängder, företer i sin eviga enformighet en bild af hvilan.
Som en kristallkupa, så klar och ren, hvälfver sig den stjernströdda himmelen i ett omätligt hvalf öfver jättestaden Babylon. Dess söner och döttrar famnas redan af midnattstimmens slummer. Men of ver staden reser sig med majestätiskt allvar Belus' torn - denna jättebyggnad, hvars spets når nästan upp till himmelen. Det är nattens förtrogne, för hvilken hon uppenbarar sina djupaste hemligheter: de dödliges öden och statens framtida väl eller ve. När allt hvilar ljuft i sömnens armar, vaka här Belus' prester på svindlande höjd för att gifva akt på de tindrande stjernornas tysta gång och utforska gudarnes rådslag; här är den plats, vid hvilken mensklighetens första drömlika minne knyter sig: Babylon är historiens Betlileliem.
När menniskoanden kom till medvetande af sig sjelf, var den första känsla, som med makt trängde sig på honom, känslan af menniskans beroende af naturen. Genom tusen olösliga band såg sig menniskan fjättrad vid de yttre företeelserna och aldrig,
