Sida 7
I.
Himmel och jord.
Två ting fylla sinnet med ständigt ny, ständigt förökad beundran och vördnad, ju oftare och oaflåtligare vi göra dem till föremål för vår eftertanke: stjernhimmelen öfver oss och sedelagen inom oss.
Kant.
Jag vet ej, om någon af mina läsare ännu kommit att tänka på, huru begreppet »himmelen» såsom bättre motsats till »jorden» må hafva uppstått? Hur kan det väl hafva kommit sig, att alla folk sedan urminnes tider förlagt vistelsen af de väsen, som de ansågo upphöjda öfver menniskonaturen, fjärran från jorden under stjernorna och -- sedan den första naiva föreställningen utvecklat sig -- till och med ofvan dem? Kunde väl dessa små glänsande punkter göra anspråk på en sådan utmärkelse framför jordiska föremål, eller var det blott afståndet från jorden i den dunkla omätliga rymden, hvarmed begreppet om storhet, upphöjdhet och majestät var förknippadt.
Visserligen synes det ej lida tvifvel, att åska och blixt varit Olympens upphof, liksom förödande jordbäfningar och vattenflöden skapat Hadesbegreppet. Men derom måste man dock ganska snart hafva kommit till visshet, att dessa företeelser voro förlagda i jordens omedelbara närhet. Utan tvifvel upptäckte man vid de offer man anstälde på bergen, att dunderguden uppträdde långt nedom månen, i anledning hvaraf man började beteckna och dyrka vissa berg såsom gudarnes vistelseort, hvarpå Olympos i Thessalien är ett slående exempel.
