Sida 383
XVIII.
Den helige Kristoffers ben.
Det var en klar majnatt, när jag, då blott en femårig gosse, väcktes af min far klockan ett på morgonen. Yrvakenheten var snart öfvervunnen, ty jag visste hvarom det var fråga: det gälde belöningen för min flit under en hel vecka, som jag tillbragt hemma öfver skol- och skrifböcker. I skolan mottogs till följd af brist på utrymme intet barn förr än det fyllt sex år.
»I morgon, Rudolf, skall du få följa mig upp på berget.» Hvilken glad underrättelse för en gosse, som växte upp utan lekkamrater och ej kände någon annan vän än sin far, ingen annan omgifning än den stilla heliga naturell.
Morgonluften fläktade sval emot oss, men kläderna voro väl valda. Tigande skredo vi förbi de tillbommade husen. Sedan vi passerat de sista, pekade min far på vintergatan å den klara himmelen, huru hon drog fram i en väldig båge, och på karlavagnen; de öfriga stjernbilderna, som han kände, Lien och Kycklingame, voro ännu icke synliga. Och så flög ett stjernskott i kort bana hastigt förbi en klar stolt stjerna. Mycket visste han ej att berätta derom, men gossens sinne öppnade sig och naturens goda andar höllo midt under nattens tystnad sitt intåg.
Och så bar det på en sidoväg från slätten upp mot berget; de dunkla furutoppame slöto sig öfver hufvudet, stjernorna försvunno.
