Stjernor och menniskor

OM STJERNTYDERI. 15

hvad hon än månde företaga sig, låg framgången gifven i hennes hand. Brusande vatten öfversvämmade hennes händers arbete och ryckte sjelfva hennes tillvaro med sig till förderfvets brant. Det första väldiga bygnadsverk, hon företog sig, i ändamål att grunda en fast medel- och utgångspunkt, för att genom förenade krafter tilltrotsa sig seger öfver elementen - detta bygnadsverk såg hon förstöras af den himmelska elden. Medlet att göra sig allmänt förstådd: ett enda språk, hade genom mångfalden af tungor blifvit en omöjlighet, och hvarhelst man sträfvade efter enhet der uppstod ett Sabel - förvirring.

Sålunda såg sig menniskan vanmäktig i kampen mot naturen och vanmäktig lät hon händerna falla.

Men å andra sidan kunde hon ej värja sig för den känslan, att hon var barn af en mor, som då hon agar med ena handen, utströr välgerningar med den andra, att utan dess milda hägn ögonblicklig förintelse skulle varda allt varandes lott. Så mycket lifligare måste derför den frågan tränga sig på henne: »Hvar herskar då denna makt, som sprider än förbannelse, än välsignelse? Hvar fins då denna kraft, som upplyfter springfloden och ned vräker bergen, som slungar eldblixtar från himmelen och skakar jordens grundvalar med åskans tordön?» - Nattens tystnad gaf henne svaret: »Medan I dödlige härnere hotens med omstörtningar och förstörelse, vandra derofvan i oföränderlig klarhet eviga stjernor.» Hemlighetsfullt uppdyka vid den fjärran synranden glänsande ljus, som från sin omätliga höjd håller härskådning öfver menniskorna, och deras flammande strålar spinna osynliga trådar ned till jorden. Och när i månens dallrande sken jordiska former kasta spöklika skuggor, när trädens löfmassor, genomsusade af trollska flägtar, börja tala sitt mystiska språk - kan det ej då vara de dödliges ödef som är föremål för deras rådplägning?

Så fann sig den arma menskligheten plötsligt omspunnen af vantrons mörker, och hvad som nu gäller om den enskilde, gälde i begynnelsen om hela slägtet.