Sida 365
XIV. Långfredagen år 33
båda »himlaljus» på hennes ömtåligaste punkt, på hennes nacke, och den arma -- en kosmisk Lakoon -- förmår icke frigöra sig från ormparets fruktansvärda bett. Då spritta lemmarne i krampryckningar, då väller det röda hjerteblodet ur såren. Jorden bäfvar och lavaströmmar flyta ut ur vulkanerna.
Sålunda hafva vi räknat, vägt och delat de bibliska orden; kärnan är befriad från allt påhäng. Förmörkelsen hade afseende endast på månen, solens fördunklande är ett tillägg af glossatorn Lukas, som enligt eget medgifvande fullständigade de honom föreliggande första biografierna genom anförandet af hörsagor. Jordbäfningen öppnade remnor i jorden, såsom det ännu i dag ej sällan inträffar i tropiska länder, och de dödas ben utkastades; i templet vacklade murarne och den mellan dem spända förlåten remnade. Vi se här krafter i rörelse, som ännu i dag verka på fullkomligt enahanda sätt, men hvilkas lagar vi nu genomskåda. Deras uppträdande vid afrättningen af en man af folket måste emellertid fylla mången med fruktan och bäfvan. Fäderne berättade för barnen hvad de skådat, och från mun till mun flöt traditionernas ström, som ständigt svalde, ut ända till dess den flödade öfver sina historiska bräddar. Men äfven för folktraditionens vågor kommer slutligen en regleringsperiod, och alltid är det vetenskapen, som måste befria bottnen från det slam, som trons lössläppta böljor utbreda öfver de mest blomstrande ängder.
Källa: Project Runeberg ·