Om människans ursprung

Det faller af sig själft, att sådana djur, hvilkas kroppsbyggnad är mindre ensidigt utbildad för vissa naturförhållanden, skola lättare lämpa sig efter hvarje inträdande förändring i den omgifvande naturen. De djur åter, hvilkas kroppsbyggnad är helt och hållet afpassad för vissa naturförhållanden, skola, om någon genomgripande förändring inträffar i dessa förhållanden, löpa fara att hastigt utdö. Om vi t. ex. tänka oss, att en af sengångare bebodd trakt i Sydamerika af en eller annan anledning blefve trädlös, så skulle dessa uteslutande för lefnadssätt i träd lämpade djur ohjälpligen vara hemfallna åt undergång. Nästan ur stånd att förflytta sig på marken, skulle de vara utsatta såväl för hungersnöd som för anfall af de på marken kringstrykande rofdjuren. Mindre ödesdiger skulle en dylik förändring vara t. ex. för ekorrarne, hvilka, ehuru också lämpade för att lefva i träden, dock ej blifvit till den grad ombildade, att de äro redlösa på marken. Om rofdjuren vore talrika, skulle dock sannolikt äfven de snart utrotas. Minst skulle däremot sådana djur drabbas af förändringen, som, i likhet med skogsråttorna, visserligen oftast bebo skogarne, men dock icke äro beroende af träden för sin existens. Vi se sålunda, att en alltför ensidig utbildning, om den ock för tillfället medför stora fördelar, kan blifva olycksbringande, om förhållandena ändras, och att däremot de djur, hvilkas kroppsbyggnad tillåter dem, att lämpa sitt lefnadssätt efter inträdande förändringar, ha större utsikt att bibehållas. Sannolikt är orsaken till utdöendet af förgångna tiderymders stora vidunder till stor del att söka i en sådan alltför ensidig utbildning, som omöjliggjort organismens afpassning efter i rask följd växlande naturförhållanden.

Under lefnadsvilkorens förändring kan det inträffa, att vissa organ, som förut varit för djuren oumbärliga och funnit ständig användning, bli öfverflödiga och icke vidare begagnas. Det naturliga urvalet har numera ingen orsak att företrädesvis bibehålla de individer, som ha detta onyttiga organ starkare utbildat än de öfriga. Under den ständiga korsningen mellan individer, som ha ifrågavarande organ bättre och sämre utbildat, skall därför en ständig försämring och förminskning ända till försvinnande äga rum. Ett organ, som på detta sätt håller på att försvinna till följd af brist på användning, kallas rudimentärt, och ensamt tillvaron af