Om människans ursprung

blodomloppet liknar fiskarnes, enär pulsåderstammarne gå i båglika grenar från hjärtat, liksom om de skalle leda blodet till gälar. Vi nödgas därför antaga, att stamformerna för alla ryggradsdjur varit fiskliknande.

Vid jämförelse af kroppsbyggnaden hos fåglar och kräldjur har man kommit till den slutsatsen, att så mycken öfverensstämmelse finnes mellan dessa tvänne grupper, att fåglarne med all sannolikhet härstamma från kräldjursliknande förfader. En vacker bekräftelse på detta antagande lämnade det förut omnämda fyndet af Archaeopteryx, för att ej tala om några utdöda ödleartade djur, som i sin skelettbyggnad visa mycken likhet med fåglarnes. En ytterligare bekräftelse ser man i hvarje fågelunges utveckling i ägget. På ett tidigt stadium äro nämligen, såsom hos ödlorna, både mellanfotens och mellanhandens ben fria från hvarandra; likaså äro vristens ben, såsom hos ödlorna, ännu fria. Sedermera sammanväxer öfre vristbenet med skenbenets nedre ända, och på detta stadium erinrar fågelungen om ett utdödt ödleartadt djur, Compsognathus, hvilket i sin skelettbildning mycket liknade fåglarne. Då sedan de 3 största af mellanfotens ben sammanväxa till ett enda ben och undre vristbenet sammanväxer med öfre ändan af detta sammansatta mellanfotsben, så har bakfoten nått den utbildning, som den har hos alla nutida fåglar. Men äfven mellanhandsbenen, som i början voro fria, såsom hos ödlorna och den älsta kända fågeln, Archaeopteryx, hopväxa med hvarandra, så att vi se fågelungen under sin utveckling så småningom aflägsna sig från den likhet, han i början visade med sina utdöda stamformer, och antaga den bildning, som utmärker den nutida fågeltypen. Lägg härtill, att man hos ännu okläckta fågelungar funnit anlag till en rad tänder på käkarnes kant, hvilka dock öfverväxas af näbbets hornslida och aldrig komma till utveckling, så inse vi, att hvarje fågel under sin utveckling i ägget i korthet upprepar hvad fågeltypen genomgått, under det den så småningom från lågt stående stamformer utbildats till hvad den nu är.

Då vi se hvalarnes foster försedda med tänder, ehuru de utvecklade bardhvalarne icke ha en enda tand, då vi i öfverkäken hos kalfvar finna framtänder, som aldrig genombryta tandköttet, nödgas vi i dessa tänder se gengångare från en tid, då bardhvalarnes stamformer, liksom