Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

därför kan afkylas högst betydligt, utan att den snötäckta marken förlorar så mycket värme. I polartrakterna, där under långa tider råder en oafbruten köld, kan naturligtvis snön ej hindra att den låga temperaturen så småningom tränger ett godt stycke ned i jorden; så t. ex. fann man på den plats, där Vega-expeditionen öfvervintrade, jorden trots ett tjockt snötäcke afkyld till — 20° C. Desto viktigare är snöns skyddande förmåga i Skandinavien och i mellersta Europas fjälltrakter, där på många ställen jordlagren under snön knappast afkylas under ± 0°, oaktat i luften rådt stark köld.

Det är tydligt att ett sådant snötäcke gör särskilda skyddsinrättningar mot köld till en viss grad öfverflödiga för växten. Ett gemensamt drag hos alla i nordliga trakter lefvande växter är emellertid dels deras krypande eller tufformiga växtsätt, dels den starka utvecklingen af underjordiska organ, som står i samband med deras motvilja för att sträcka ut grenarna fritt i luften. En videart t. ex. (Salix lanata), som i våra svenska fjälltrakter når en höjd af tre alnar och därutöfver, kryper på Nowaja Semlja ned i jorden, där man kan följa dess stam 10—12 alnar i horisontal riktning. I kalla trakter är ett sådant växtsätt fördelaktigt, enär det låter växten komma i åtnjutande af jordens värme i betydligt större grad än hvad fallet skulle vara, om den sträckte sina grenar fritt ut i luften. Samma nedliggande växtsätt möter oss hos växterna i mellersta Europas fjälltrakter, där till och med en art af tallens annars så oböjliga släkte smittas af det allmänna kryperiet och växer jämnsides med marken, äfven då dess stam når en tjocklek af 20 cm. i genomskärning. När snön faller och lagrar sig på grenarna, tyngas dessa ned mot marken, öfversnöas och ligga sålunda i godt förvar öfver vintern.

Flertalet af våra nordiska träd låta emellertid ej böja sig på detta sätt, utan måste anlita andra medel för att värna sig mot kölden. Särskilt skyddsbehöfvande äro stamspetsarna med sina knoppar, och dessa omgifva sig därför med de brunaktiga, läderartade bildningar, som äro kända under namnet knoppfjäll. Dessa anläggas på hösten, men kvarsitta hela vintern och omsluta som fasta tätt åtsittande höljen stamspetsen med dess outvecklade blad; först på våren, då knoppen slår ut, affalla de. Till