Verldens undergång

97

epist.ar. Det tyckes, som om Noaks och Deuzxalions traditioner hänvisa till, att verlden, en gång ödelagd genom syndafloden genom vatten, skall för andra gången förödas på motsatt sätt, genom eld. Vi ha i föregående kapitel sett, att enligt Jesu egen tanke redan det slägte, till hvilket han talade, skulle upplefva verldens undergång. Paulus, kristendomens verklige stiftare, framställer denna tro på återuppståndelsen och en nära förestående slutkatastrof såsom ' en af den nya kyrkans grunddogmer. Han talar derom åtta eller nio gånger i sitt första Corinter-bref.”

Olyckligtvis för bokstafsexegesen afledo helt fredligt en efter en af de Jesu lärjungar, till hvilka han sagt att de ej skulle dö före hans tillkommelse. Paulus, som ej personligen känt Jesus, men som var den uppblomstrande kyrkans förnämste stridande apostel, var fullt öfvertygad om, att han skulle lefva ända till dess han finge skåda sin frälsare. Men de dogo naturligtvis alla, utan att verldens förutspådda undergång och Messias” ankomst egt rum.

Tron försvann ej för det. Man måste dock upphöra att taga efter bokstafven Mästarens förutsägelse och söka att tolka dess andemening. Detta gaf visserligen en hård stöt åt den evangeliska tron. Men man svepte med pietet de döde, lade dem andaktsfullt i kistan, i stället för att låta dem förbrännas, och man skref på deras grafvar, att de slumrade der i afvaktan på uppståndelsen. Jesus skulle komma '"snart”, för att döma '"lefvande och döde.” De kristnes lösen var Maran atha, "Frälsaren skall komma.”

Apostlarne Petrus och Paulus afledo, enligt all sannolikhet, år 64, i det ohyggliga blodbad, som föranstaltades af Nero efter Roms brand — hans eget verk, men för hvilket han anklagade de kristne. +Den helige Johannes skref Apokalypsen år 69. En rök af blod höljer Neros regering; mar x I, 1—8; III, 13; IV, 5; VI 2—3; XI, 25, o. 8. V.