Verldens undergång

98

tyrskapet tycktes den naturliga följden af dygd och tro. Apokalypsen skrefs liksom under en hallucination och framställer Nero-Antikrist såsom föregångare af Kristi sista ankomst. Förskräckliga ting visade sig öfverallt. Kometer, stjernfall, solförmörkelser, blodregn, vidunder, som föddes med sex fötter och dubbla hufvud, jordbäfningar, hungersnöd, farsoter, och som kronan på allt kriget mot judarne och Jerusalems förstöring; kanske historien aldrig uppvisat en sådan rad af olyckor, ohyggligheter, grymheter, galenskaper och katastrofer under så kort tid (från 64 till 69). Jesu lilla kyrka tycktes fullkomligt upplöst. Det var ej längre möjligt att stanna i Jerusalem. 1793 års skräckperiod och kommunen 1871 voro ett intet mot ohyggligheterna under judarnes inhemska krig. Jesu familj måste lemna den heliga staden och fly. Jacob, Jesu broder, blef dödad. Falska profeter uppträdde. Vesuvius förberedde sig till sitt oerhörda utbrott år 79, och redan år 63 hade Pompeji begrafts under sina murar.

Alla tecken till verldens undergång kunde alltså iakttagas och ingenting fattades deri. Apokalypsen förutsäger Jesu nedstigande från sin tron af moln; martyrerna skola först af alla uppväckas ifrån de döda.

Men oron aftar efter ovädret, det ohyggliga kriget mot judarne är slut, Nero faller under Galbas revolution, Vespasianus och Titus införa fred efter krigen (år 71)... och verldens undergång kommer icke.

Man måste då på nytt tolka evangeliernas ord. Jesu tillkommelse blef framskjuten ända till det gamla romarväldets undergång, hvilket gaf uttolkarne fritt spelrum. Den slutliga katastrofen var säker och till och med nära förestående, men den omgaf sig med ett töcken, så att de trogna förlorade all klar uppfattning af profetiornas ordalydelse och andemening. Icke dess mindre väntade man fortfarande.