Sida 100
6. Huru tron på verldens undergång utvecklat sig under verldshistoriens olika epoker
100
nymus oca sanct Augustinus bidrogo mycket till att misskreditera dessa teorier, men utan att derför anfalla uppståndelsedogmen. Kommenteringarna af Apokalypsen fortforo att blomstra bland medeltidens öfriga dystra blommor, och den uppfattningen att året 1,000 skulle beteckna alltings förgängelse och förnyelse utvecklade sig isynnerhet under niohundratalet.
Tron på verldens snara undergång blef då, om ej allmän, så åtminstone mycket spridd. Flera af tidehvarfvets urkunder börja med dessa ord: Termino mundi appropinquante, "då nu verldens slut nalkas.” Detta var allmänna föreställningen, fastän hvarken den dåvarande påfven Sylvester II eller konung Robert af Frankrike tycktes ha inrättat sitt lif efter denna öfvertygelse. Men tron på verldens slut hade dock trängt djupt ned i ängsliga samveten, och följande bit ur Apokalypsen utgjorde texten för många predikningar:
«Efter tusen år skall satan utgå ur sitt fängelse och förföra allt folk i jordens fyra hörn ... Lifvets bok skall öppnas; hafvet skall återskänka sina döda och helvetets djup sina offer; hvar och en skall dömas efter sina gerningar af Honom, som sitter på sin lysande tron, och man skall skåda en ny himmel och en ny jord.”
En eremit i Thöringen, Bernard, hade just tagit dessa gåtfulla ord till text för sina predikningar; omkring år 960 profeterade han offentligt verldens undergång. Han var en af dem, som ifrigast utbredde tron på profetian. Han utsatte till och med den stora dagen till det datum, då Marize bebådelse skulle sammanfalla med långfredagen, hvilket inträffade 992.
En munk . Corbia, Druthmar, bestämde för sin del den stora förödelsen till den 25 mars &r 1000. Förskräckelsen blef så stor, att befolkningen i många städer den dagen skyndade att stänga in sig i kyrkorna, nära helgonrelikerna,
Källa: Project Runeberg ·