Verldens undergång

107

som tron på djefvulen och på järtecknen ännu i många sekler skulle fortlefva som basis för folkens tro. Scener framställande yttersta domen skulpterades på alla katedralers portaler, och ingen trädde in i de kristna helgedomarne utan att passera under engelens våg, i hvars venstra skål djeflar och fördömde vredo sig i sällsamma och fantastiska konvulsioner, i det ögonblick de skulle kastas in i den eviga eldens flammor. Men föreställningen om verldens slut herskade äfven långt utom kyrkorna.

I tolfte århundradet förfärade astrologerna Europa, i det de förkunnade en sammanstötning af alla planeterna i Vågens konstellation. Den egde verkligen rum, ty den 15 september voro alla planeterna samlade mellan 180:e och 190:e longitudgraderna. Men verldens slut kom icke.

Den berömde alkemisten Arnauld de Villeneuve bebådade den ånyo till år 1335. År 1406 orsakade en solförmörkelse fullständig panik, hvilken skildrades af Juvenal des Ursin (Ursius): "Det var stor jämmer att se folket samlas i kyrkorna, och trodde man att verldens undergång förestod.” Vincent Ferrier skref 1491 en afhandling kallad: Om verldens slut och den andliga vetenskapen. Han skänker den kristna menskligheten lika många lefnadsår som det fins verser i psaltaren, 2537.

En tysk astrolog vid namn StofBer profeterade i sin ordning, att den 20 februari 1524 skulle planeternas sammanstötning framkalla en syndaflod. Paniken vardt allmän. Egendomar belägna i dalarna, på flodstränderna, vid hafskusterna såldes för vrakpris åt mindre lättrogne. En läkare i Toulouse vid namn Auriol lät bygga en ark för sig, sin familj och sina vänner, och han var ej den ende. Få voro tviflare. Karl den femtes storkansler rådfrågade Peter Martyren och denne svarade, att det onda nog ej blefve så dödsbringande som man fruktade, men att planeternas sam manträffande dock komme att förorsaka stora oordningar. s