Verldens undergång

116

Bönderna blefvo rädda för mörkret, isynnerhet emedan de trodde sig ha blifvit blinda.

En fattig gosse vaktade sin hjord. Fullkomligt okunnig om det väntade fenomenet såg den lille med oro huru solen gradvis förminskadss midt på den klara himmelen. Då ljuset plötsligt försvunnit helt och hållet, blef den stackars gossen utom sig af förskräckelse, började gråta och ropade på hjelp. Hans tårar strömmade ännu då stjernan åter kastade sina första strålar. Lugnadt af denna anblick knäppte barnet ihop händerna och ropade: O, sköna soll (O beau Soleil!)

Detta utrop från ett barn, är det ej hela mensklighetens?

Man kan alltså lätt förstå, att solförmörkelserna gjort det lifligaste intryck och att, så länge man ännu ej kände de helt helt naturliga verkningarne af månens omlopp kring jorden; de genast förknippades med föreställningen om verldens slut. Detsamma har förhållandet varit med andra himmelska fenomen, särskildt det plötsliga uppträdandet af okända stjernor, något som är än mera sällsynt än solförmörkelserna.

Den mest bekanta af dessa företeelser är den af 1572. Den 11 november, få månader efter Batholomeinatten, syntes plötsligen i Cassiopeas konstellation en strålande stjerna af första storleken. Allmän häpnad, ej blott hos allmänheten som hvarje afton såg den tindra på himmelen, utan äfven hos de lärde, som ej kunde förklara denna företeelse. Astrologerna bemödade sig att bevisa, det denna himmelska gåta var de vise männens stjerna, som återkom för att bebåda ankomsten af Menniskones Son, yttersta domen och uppståndelsen. Stor rörelse bland alla sambhällsklasser ... Stjernans glans aftog gradvis och hon slocknade slutligen efter aderton månader — utan att ha åstadkommit den katastrof, som den menskliga fåkunnigheten låtit henne bära i sitt sköte.