Verldens undergång

115

tygad om att verldens undergång var nära, strypte han sin hustru och sina barn. _

Man måste äfven medgifva, att dylika fenomen äro lämpade att upphetsa inbillningen. Solen, dagens gud, stjernan på hvars strålar vårt lif beror, förlorar sitt ljus, hvilket innan det utslocknar får en förfärande och dyster blekhet. Den förvandlade himlen antar en glåmig färgton, djuren äro förskrämda, hästarna vägra att gå ur fläcken, oxarna framför plogen stanna som förstenade, hunden söker skydd hos sin herre, hönsen samla kycklingarna omkring sig och fly in i hönshuset, foglarna upphöra att sjunga och man har till och med sett dem falla ned döda. Från den totala förmörkelse, som observerades i Perpignan den 8 juli 1842, berättar Arago, att tjugu tusen åskådare bildade en högst egendomlig tafla: "När solen, förminskad till en smal skära, började att sprida endast ett svagt ljus, grepos alla af ett slags sällsam oro. och hvar och en kände behof af att meddela sina intryck. Ett doft sorl uppstod, liknande hafvets efter ett oväder. Mumlet blef allt starkare efter som skäran smalnade. Den försvann. Dunkel höljde jorden och absolut tystnad betecknade detta stadium af förmörkelsen lika tydligt som pendeln gjorde det i vårt astronomiska urverk. Det storartade fenomenet segrade öfver ungdomeus ysterhet och vissa menniskors benägenhet att lättsinnigt uppfatta öfverlägsna företeelser. Ett djupt lugn rådde äfven i luften; foglarne sjöngo ej längre ... Efter en högtidlig väntan af två minuter helsades återigen de första solstrålarne af glädjeutbrott och frenetiska applåder. Efter den melankoaliska stämningen följde en liflig tillfredsställelse, på hvars utbrott ingen sökte lägga band.”

På alla hade det sublima naturskådespelet gjort en imponerande verkan, och hvar och en bevarade ett oförgätligt minne deraf.