Verldens undergång

183

dantag, hvilka ännu ej stängt in sig i källrarna, män, qvinnor, gubbar och barn, de mest energiska lika väl som de lättskrämda, störtade sig mot närmaste dörr och kastade sig som laviner handlöst ned i källrarne, hvilka voro fullpackade af menniskor. En stor mängd afledo, dels krossade i villervallan, dels af hjern- och nervslag, af pulsåderbråck och af plötsligt vansinne, som urartade till hjernfeber.

På terasserna och observatorierna hade dock astronomerna stannat på sina poster, och flere af dem togo fotografier af himlens transformationer. Dessa blefvo då, men under en helt kort stund, de enda vittnena till mötet med kometen, utom några få af de djerfvaste, som ännu vågade betrakta det hemska skådespelet genom rutorna i de höga fönstren till de öfversta våningarna.

Kalkylen angaf, att jordklotet skulle tränga ned i kometens sköte liksom en kula i en molnmassa, och att från första kontakten mellan de yttersta partierna af jordens och kometens atmosferer genomlöpandet skulle vara i fyra och en half timmar, något som är lätt att räkna ut, enär kometen är cirka 65 gånger större än jorden och skulle genomlöpas med er hastighet af 173,000 kilometer i timmen. För omkring fyrtio minuter sedan hade den första beröringen egt rum, då hettan från den hvitglödande smältugnen och den hiskliga svafvelstanken blefvo till den grad outhärdliga, att ännu några ögonblick af den olidliga plågan skulle varit tillräckliga att hejda allt i dess lopp. Astronomerna släpade sig in i det inre af sina observatorier, hvilka de sökte stänga hermetiskt, och de nedstego till och med i källrarne; i hela Paris var den unga qvinliga astronomen, med hvilken vi gjort bekantskap, den enda, som ännu stannade några sekunder på terassen, tillräckligt länge för att vara närvarande vid irruptionen af en enorm meteor, kanske femton eller tjugu gånger större än månen, och som störtade ned mot söder med blixtlik snabbhet. Men ingen hade kraft att