Sida 132
7. Sammanstötningen
132
Ett gällt, hjertskärande rop öfverröstade ångestsorlet. Jorden brinner! Jorden brinner” skrek man öfverallt om hvarandra. Hela horisonten tycktes verkligen ha flammat upp i en krona af blåa lågor; det var mycket riktigt, såsom man förutspått, koloxiden som brann i luften och
Alla kastade sig som laviner ner I källrarne.
frambragte kolanhydrid; man trodde sig se graffacklor omkring en katafalk.
Plötsligt, medan den af skräck slagna menskligheten stod i orörligt betraktande, med återhållen anda, genomisad ända in märgen, tycktes hela himlahvalfvet slitas sönder från ofvan till nedan, och i den gapande öppningen tycktes ett ofantligt svalg utspy kärfvar af gröna flammor, och man kände sig så förfärligt bländad, att alla åskådare utan un
Källa: Project Runeberg ·