Verldens undergång

147

af internationella och inhemska krig var framstäld, och hvar och en förvånade sig att slikt ursinnigt vanvett verkligen så länge kunnat beherska menskligheten.

Förgäfves hade de sista suveränerna försökt med växande patos proklamera, att krigen voro af gudomligt ursprung, att de äro den naturliga följden af kampen för tillvaron, att de utgöra den noblaste af alla öfningar, och att patriotismen är den förnämsta af alla dygder; förgäfves hade valplatserna kallats ärans fält och de segrande anförarne sett sina lagerkrönta statyer resa sig på de stora städernas torg; man hade till slut funnit, att intet slägte inom djurriket, utom några myrarter, lagt i dagen ett så kolossalt vanvett som menniskorna, att kampen för tillvaron ej bestod i att utrota hvarandra sins emellan, utan i att göra sig till herre öfver naturkrafterna, att alla mensklighetens tillgångar vräktes utan nytta i de stående arméernas bottenlösa djup, och att redan den nödtvungna militärtjensten var ett sådant ingrepp i den menskliga friheten, att den rent af var ett återinförande af slafveriet under patriotismens skylt.

Man fann, att militarismen under fredstid utgjorde en allt uppslukande här af parasiter, som hvarken arbetade eller producerade något, och att den i krigstid representerade den legaliserade stölden och mordet, den brutala näfrätten, ett oförnuftigt system grundadt på den passiva lydnaden under diplomater, som spekulerade på menniskomassornas dumhet. Fordom, i gamla tider, hade man kämpat från by till by för höfdingarnes fördel och ära, och detta slags krig pågick ännu i 19:de århundradet mellan byarne i Central-Afrika der man till och med såg unga män och qvinnor, i medvetande af sin ställning som slafvar, begifva sig frivilligt i procession till orter, de skulle bli högtidligen uppätna. Sedan förnuftet börjat vinna ett visst inflytande här och der, hade man slagit sig tillsammans i pro