Verldens undergång

148

vinser och slagits landskap mot landskap, Athen mot Sparta, Rom mot Karthago, Paris mot Dijon; historien hade förevigat hertigen af Bourgognes förundransvärda strider med konungen af Frankrike, normandernas med parisarne, belgarnes med flamländarne, saxarnes med bayrarne, venezianarnes med florentinarne, etc. ete. Sedan hade man bildat mera omfattande nationer och på samma gång afskaffat de provinsiella fanorna och indelningarna, men man hade fortsatt med att uppfostra barnen i hat mot grannfolken och att kläda medborgarne i uniform för att låta dem utrota hvarandra ömsesidigt. Oupphörligt hade krig rasat mellan Frankrike, England, Tyskland, Italien, Sverige, Ryssland, Spanien o. s. v. Förödelseredskapen hade i sin utveckling följt kemiens, mekanikens, luftseglingens och de flesta vetenskapers framsteg, och det fans till och med teoretici — synnerligast bland statsmännen, — som försäkrade, att kriget var framåtskridandets nödvändiga lag, men de glömde, att det endast var en föråldrad qvarlefva från barbariets tider, och att de flesta uppfinnare inom vetenskap och industri, elektricitet, fysik, mekanik etc., tvärtom varit de fredligaste och mest krigsfiendtliga menniskor under solen. Statistiken hade faststält, att kriget regelmessigt tog lifvet af fyrtio millioner menniskor per århundrade, i genomsnitt elfva hundra per dag, och bestrött jorden med tolf hundra millioner lik på tre tusen år.

Att nationerna härigenom utmattade och ruinerade sig var ju helt naturligt; ensamt under det 19:de århundradet hade de för detta vackra resultat utgifvit den nätta summan af sju hundra milliarder. Dessa strider mellan folken, slugt underblåsta af statsmän, som lefde på dem, hade länge hindrat Europa från att följa Amerikas föredöme och afskaffa de stående krigshärarne, som utsögo all dess kraft och årligen slukade mer än tio milliarder af arbetarnes mödosamt hopsparade penningar, och att bilda Europas