Verldens undergång

153

paren blefvo utsatt för hela samhällets förakt och ej fingo umgås med någon, blefvo de ej talrika. Allmänna opinionen hade antagit bestämd form och det var omöjligt att kämpa mot strömmen.

Under nära fem år egde sålunda knappast ett enda giftermål rum. Alla medborgare voro soldater, i Frankrike, i Tyskland, i Italien, till och med i England, der allmänna värnpligten införts under tjugonde århundradet, och samma förhållande rådde i alla europeiska stater. hvilka voro beredda att förena sig i en konfederation efter amerikanskt mönster, men ständigt ryggade tillbaka. Qvinnorna höllo ihärdigt ut. De kände, att de höllo sanningen och rättvisan mellan sina händer, att deras beslutsamhet kunde befria menskligheten ur krigets slafveri, och att de hade alla utsigter att vinna spelet. Då de bestormades med böner af männen, svarade de enstämmigt: "Nej, vi vilja ej föda idioter till verlden. Andra tillade: "Vi vilja ej, att våra blifvande söner skola slagtas.” Och om splittringen fortfarit, skulle de beslutat sig för att samt och synnerligen utvandra till Amerika, der sedan så många århundraden militarismen varit afskaffad.

Då administratörerna (hvilka fordom kallades deputerade och senatorer) hade sina sammanträden, yrkade de mest vältaliga medborgarinnor ouppbhörligt på afväpning. Slutligen, under det femte året, då muren af qvinligt motstånd med hvarje dag blifvit allt fastare och högre, gjorde de deputerade i alla länder, liksom efter en tyst öfverenskommelse en allmän stormlöpning och uppbjödo hela sin vältalighet för att kullslå qvinnornas argument, men efter denna sista ansats gåfvo de sig på nåd och onåd. Under en och samma vecka proklamerades afväpning i Tyskland, Frankrike, Italien, Österrike och Spanien.

Det var på våren; ingen revolution utbröt, men otaliga giftermål egde rum. Ryssland och England hade hållit sig