Sida 182
3. Fåfänglighet, förgänglighet
182
ståndpunkt hade menniskoåldern betydligt förlängts, och det var ej sällsynt att träffa gubbar på 150 år. Man hade ej kunnat afskaffa döden, men man hade funnit medlet att ej förslappas med åldern, och man behöll ungdomens kraft ända till öfver det hundrade året. .
Vår planet utgjorde ett enda fosterland, upplyst af intelligensens herrligt glänsande sol, och den rullade framåt, stolta öden till mötes, med majestätisk gång, lik en kör, som bryter fram genom ackorderna af en oändlig harmoni.
Jordklotets inre värme, solens värme och ljus, jordmagnetismen, luftens elektricitet, attraktionen mellan planeterna, menniskosjälens psykiska förmögenheter, de okända makter, som styra vårt öde — af allt detta hade vetenskapen satt sig i besittning och ledde dessa krafter till mensklighetens fromma; de enda gränserna för dessa eröfringar hade utgjorts af menniskans fysiska förmögenheter, hvilka visserligen äro föga storartade, isynnerhet då man jemför dem med många utomjordiska varelsers, men hvarje planet har sin sfer, och vår jord har som sina systrar ett maximum, hvilket hon ej kan öfverskrida.
Hela detta ofantliga framåtszridande genom ett arbete af millioner år, gradvis och småningom uppnådt, skulle — o, du hemlighetsfulla och ofattliga lag för jordens dvergar! — uppnå sin spets och sedan afstanna.
Den geometriska båglinie, som utgör en bild af mensklighetens historia, sänker sig liksom den höjt sig. Utgången från en nollpunkt, från den primitiva kosmiska nebulosan höjer den sig genom planetära och menskliga utvecklingsstadier upp till sin lysande zenit, men böjer sig slutligen nedåt och försvinner i den eviga natten.
Ja, allt detta framåtskridande, hela denna vetenskap, denna lycka, denna ära, skulle en dag sjunka samman i den eviga sömnen, i tystnaden, i sjelfva historiens förintelse. Jordelifvet har födts, det skulle också dö. Mensklighetens
Källa: Project Runeberg ·