Sida 194
3. Fåfänglighet, förgänglighet
194
kroppar från tjugonde och hundrade seklerna med sina stora tänder och klumpiga inelfvor; man ville knappast medgifva, att så grofva organismer verkligen varit den intellektuella menniskans förfäder.
Trots de millioner år, som gått. öste solen fortfarande öfver jorden nästan samma qvantitet värme och ljus; åtminstone hade ej denna qvantitet minskats med mer än en tiondedel. Dagens stjerna hade blott blifvit något gulare och något mindre.
Månen rullade fortfarande kring jorden men långsammare. Den hade småningom aflägsnat sig från vår planet och den tog sig skenbarligen mindre ut (medan solens storlek verkligen minskats). På samma gång hade jordens rotationsrörelse blifvit långsammare. Dessa tre fenomen: aftagandet af jordklotets rotation, månens aflägsnande och förlängningen af månaden, hade frambragts genom tidvattnets friktion, som verkar ungefär likt en broms. Om jorden och månen lefde tillräckligt länge, och med dem hafven och tidvattnet, kunde man till och med räkna ut, att en tid måste inträffa, då vårt klots rotation saktade af så betydligt, att den slutligen blefve lika med månomloppet (som sjelft blefve förlängdt), så att man slutligen ej hade mer än fem och en qvarts dagar per år; jorden skulle då ständigt vända samma sida åt månen. Men en sådan förändring kräfde ej mindre än hundra femtio millioner år. Den tidpunkt, dit vi nu kommit (om tio millioner år) utgör blott femtondelen häraf; i stället för att vara 70 gånger längre än nu, var jordens rotation endast fyra och en half gång längre, cirka hundra tio timmar..
Tack vare dessa långa dagar kunde solen grundligt upphetta jordytan; men denna värme verkade egentligen blott på de delar, som mottogo den så att säga i ansigtet, således i eqvatiorialzonen, mellan de två tropiklinierna; ekliptikans lutning hade ej förändrats, jordens axel var fort
Källa: Project Runeberg ·