Sida 193
3. Fåfänglighet, förgänglighet
193
tjocknat och oaktadt tryckningen inifrån utåt hade nästan hela klotet antagit fast form; rubbningar på jordytan voro nu omöjliga, ty den hade blifvit fullkomligt stadig. De sista hafven utbredde sig mellan tropikerna. Polerna voro som förr ishöljda. De trakter der fordom Babylon, Ninive, Ekbatana, Thebe, Mempbis, Athen, Rom, Paris, London, New York, Chicago och andra civilisationscentra spridt en så lysande glans, voro nu ofantliga öknar utan floder, sjöar eller haf. Småningom hade menskligheten dragit sig ned mot de tropiska zonerna, som ännu vattnades af strömmar, sjöar och haf. Det fans ej längre några berg, der snö kunde hopa sig.
Allt efter som vattenmängden minskats, regnen blifvit sällsynta, källorna utsinat och luftens vattenånga aftagit, hade växterna ändrat utseende, ökat sin bladvolym, förlängt sina rötter och på alla möjliga sätt sökt insupa den för deras tillvaro nödvändiga fuktigheten. +De slägten som ej kunnat foga sig efter den nya ordningen, hade försvunnit. Andra hade ändrat utseende. Intet träd, ingen växt, som vi känna till, skulle vi kunnat återfinna; ekar, tallar, lönnar, popplar, pilar, almar funnos ej längre, och landskapen liknade ingalunda vår tids. Kryptogamernas rudimentära slägten voro de enda som funnos qvar.
På samma sätt hade det gått med djurslägtena. Formerna hade högeligen förändrats; de forna vilda arterna hade försvunnit eller öfvergått till husdjur. Vattnets aftagande hade omskapat såväl gräs- som köttätande djur. De nya slagen voro en ombildning af dem, som öfverlefvat alla tidens vexlingar, och de voro mera småväxta, magrare, benigare. Då växterna märkbart aftagit i antal, hade följaktligen luftens kolsyra absorberats i mindre grad och intog allt större plats. Menniskoslägtets omskapelse var så fullständig, att man med förvåning gränsande till otro visade på de geologiska muséernas exemplar af fossila mennisko
Källa: Project Runeberg ·