Sida 192
3. Fåfänglighet, förgänglighet
192
nens botten skiljer sig från fogeln eller fjärilen. Men det är jordelifvets förhållanden som vi nu studera, och dessa förhållanden äro bestämdt begränsade genom vår planets konstitution. .
Vattnets gradvisa nedsippranae 1i jordklotets inre, allt efter som jordklotets ursprungliga värme förlorade sig i rymden, oxidernas och hydraternas slutliga bindande, hade efter förloppet af ungefär åtta millioner år åstadkommit en minskning till fjerdedelen af den vattenqvantitet, som nu cirkulerar på jordens yta. I följd af de kontinentala upphöjningarnas nivellering, hvilken frambragts genom regnens, snöns, isens, vindarnas, bäckarnas, strömmarnas och flodernas mångtusenåriga frätning, började jordklotet blifva alldeles platt och hafven, der de bortfrätta partiklarna hamnat, voro föga djupa. Men emedan för afdunstningen och bildandet af vattenånga vattnets utsträckning spelar största rollen och ej dess djup, var atmosferen fortfarande rikligt mättad med vattenångor. Vår planet var då i besittning af ungefär samma betingelser för beboelighet som dem vi nu iakttaga hos planeten Mars, der vi se spår efter väldiga försvunna oceaner, der hafven sammansmält till trånga, smala insjöar af obetydligt djup, der vi finna tillplattade kontinenter, en lätt afdunstning och en ännu ganska betydlig qvantitet vattenånga i atmosferen, der regnen äro sällsynta, men snön faller ymnigt i polarregionerna under vintern och smälter nästan totalt unde: sommaren: en verld ännu obeboelig af varelser liknande dem, som be folka jorden. '
Den menskliga intelligensen hade så .ullkomligt gjort sig till herre öfver alla naturens krafter, att man tyckte en så lystande &ra kunde aldrig sluta. Icke desto mindre började vattnets aftagande oroa äfven de störste optimister. De stora oceanerna hade försvunnit. Jordklotets skorpa, som fordom var så tunn och lättrörlig, hade småningom
Källa: Project Runeberg ·