Sida 203
4. Omegar
208
Den unge mannen irrade förtviflad i det öde rummet, sedan han sett sin mor och sina systrar dö af tvinsjuka. De begge gubbarne voro en gammal filosof, som egnat hela sitt lif åt studiet af den döende mensklighetens historia, och en läkare, som förgäfves arbetat på att rädda jordens sista invånare från den tvinsjuka, som skulle bli deras död. De begge gamla männens kroppar tycktes utmerglade af blodbrist snarare än af ålder. De voro bleka som spöken med sina långa hvita skägg, och endast deras energi tycktes hålla dem uppe ännu ett ögonblick.
Men de kunde ej länge kämpa mot ödet, och en dag såg Omegar dem ligga utsträckta liflösa vid hvarandras sida. Den ene hade ur sina svigtande händer fällt den sista historia, som för ett halft århundrade sedan beskrifvit mensklighetens allra sista förvandlingar. Den andre hade utslocknat, då han i sitt laboratorium sökte hålla vid lif de sista näringstillförande tuberna, hvilka automatiskt drefvos af maskiner satta i rörelse af solens kraft.
De sista tjenarne, aporna, som sedan långa tider tillbaka utvecklats genom uppfostran, hade dukat under för flera år sedan. Samma öde hade träffat de flesta andra djur, som tämjts för mensklighetens tjenst. Hundar, hästar, renar och vissa stora foglar, som användes till lufttransporterna, lefde ännu qvar, men de voro så egendomligt förändrade, att de ingalunda liknade sina förfäder från vår tid.
Oåterkallelig var den öfver menniskoslägtet fällda dödsdomen. Omärkbart hade vetenskaperna försvunnit med de lärde, konsterna med artisterna, och de sista återstående menniskorna lefde endast på det förflutna. Deras hjertan hade ej längre några förhoppningar, deras sinnen ej längre ärelystnaden. Ljuset låg bakom dem; framtiden gled ut i det eviga mörkret. Allt var slut. Forntidens storhet och
ära låg för alltid afszomnad. Om någon i de ändlösa öknarna . 14
Källa: Project Runeberg ·