Verldens undergång

204

kringirrande resande trott sig någonstädes upptäcka platsen der Paris, Rom eller andra hufvudstäder en gång strålat i den herrligaste glans, skulle detta endast varit en illusion, ty sedan millioner år existerade ej ens denna plats, den var bortsopad af hafsvågorna. Dunkla traditioner hade fortplantat sig genom årtusendena, tack vare den tryckta bokstafvens odödlighet och tack vare dem, som fortfarande sysselsatte sig med fjerran tiders historia; men till och med dessa traditioner voro opålitliga ofta grundfalska, ty för Paris, till exempel, hade historien endast bevarat ett dunkelt minne af den stora hamnplatsen Paris; de tusentals år, då Paris var Frankrikes hufvudstad, hade ej lemnat något spår. Namn, som tyckas oss outplånliga, Jesus, Moses, Confucius, Plato, Muhammed, Alexander, Casar, Carl den store, Napoleon, voro utstrukna. Konsten hade bevarat några vackra minnen, men dessa minnen sträckte sig ej tillbaka till mensklighetens barndom, nej, långt derifrån: de daterade sig endast från några millioner år tillbaka.

Omegar hade stannat i det gamla tafvelgalleri, som var ett arf från föregående sekler, och han betraktade bilderna af försvunna jättestäder. Den enda, som påminde om det forna Europa, var en utsigt af Paris, en hög vågbrytare utspringande i hafvet, krönt af ett astronomiskt tempel; taflan upplifvades af luftskepp, som sväfvande omkring de hängande trädgårdarna och terasserna. Ofantliga fartyg gungade på hafvet. Detta klassiska Paris daterade sig från hundra sjuttionde århundradet efter den kristna tideräkningen, eller från 157:de efter den astronomiska; det var Paris omedelbart före oceanens inbrytande; till och med dess namn var förändradt, ty namnen vexla liksom varelser och ting. Andra taflor der bredvid förestälde andra mindre urgamla städer, som glänst i Amerika, Australien och Asien och, ännu senare, i verldsdelar, som stigit upp ur hafven. Detta retrospektiva museum innehöll sålunda episoder från