Sida 222
6. Den sista dagen
222
fram öfver isen, och stora, melankoliska, gråa polarfoglar vinglade fram i luften eller föllo ömkligt till marken.
De begge dödsdömde funno ej den oas de sökte. Jorden var död, oåterkalleligt.
Natten föll på. Intet moln på himmelen. En mindre kall luftström, som kom från söder, hade burit dem fram öfver det forna Afrika, hvilket nu blifvit ett polarland. Aeronefens mekanik hade upphört att funktionera. Mera af köld än af hunger dignade de maktlösa ned på bottnen af sin gondol, som var sydd af isbjörnshudar.
De trodde sig se en ruin och sänkte sig mot marken. De funno en ofantlig fyrkantig bas med spår efter kolossala stenar, som fordom varit fastmurade derpå. Man kunde ännu igenkänna den antika egyptiska pyramiden, som att börja med midt i öknen öfverleft den civilisation den representerade, och sedan sjunkit ned under hafsytans nivå, på samma gång som hela Egypten, Nubien och Abyssinien; derefter hade den på nytt stigit upp i ljuset och restaurerats med den största lyx midt i skötet af en ny hufvudstad och en ny civilisation vida mer lysande och storartad än på Thebes” och Mempbhis” tider; och slutligen hade den för sista gången öfverlemnats åt sin enslighet i öknen, ej af glödande sand, men af is. Det var det enda minnesmärke, som ännu fanns qvar från mensklighetens första tider, och härför hade de att tacka sin fasta geometriska form.
«Låt oss hvila, låt oss stanna här,” sade Eva. "Efter vi äro dömda till att dö — och hvem har ej varit det? — vill jag slumra fridfullt invid ditt hjerta.”
De sökte en fördjupning i ruinerna och ansigte mot ansigte mot den oändliga evigheten slöto de sig ömt intill hvarandra. Den unga qvinnan tryckte sig med krampaktig styrka intill sin make, sökte för sista gången att med all sin viljekraft kämpa emot kölden, som genomträngde henne.
Källa: Project Runeberg ·