Verldens undergång

35

hjernor att grubbla, det synes knappast, för filosofens blick, väsentligen ändra sakernas vanliga ordning. Hvar och en af oss vet ju, att han skall dö en dag, och denna öfvertygelse fördystrar ej hans tillvaro, hindrar honom ej att lefva i frid och ro. Hvadan kommer det sig, att hotelsen af en något närmare förestående undergång till den grad oroar alla sinnen? Är det obehaget af att dö tillsammans med alla andra? Detta borde tvärtom vara en tröst för den allmänna egoismen. Nej. Det är fruktan att se vår lefnad genom en häpnadsväckande omstörtning förkortad med några dagar för den ene, några år för den andre. Lifvet är kort och hvar och en håller fast vid att ej se det förminskadt med en minut; det tycks till och med framgå af allt hvad man ser och hör omkring sig, som om hvar och en föredroge att se hela verlden störta samman och sjelf ensam stanna vid lif, hellre än att ensam dö och veta att hela menskligheten lefde öfver. Det är den renaste egennytta. Men, mine herrar, jag framhärdar i den tron, att undergången endast blir partiell, att sammanstötningen skall blifva af det högsta vetengkapliga intresse och att den kommer att lemna efter sig historieskrifvare, som skildra den. Det blir en sammanstötning, som förorsakar lokala olyckshändelser. Det blir historien om en jordbäfning, ett vulkaniskt utbrott eller en cyklon.”

Så talade den store astronomen. Åhörarne, eller åtminstone en del af dem, syntes tillfredsstälda och i viss mån lugnade. Det var ej längre fråga om tingens totala undergång, utan en katastrof, hvilken man hade goda utsigter att undkomma. I tusentals enskilda små samtal började man delgifva hvarandra sina intryck, och till och med de politiska personligheterna tycktes fullkomligt hafva uppfattat astronomens argument. Då såg man på en vink af ordföranden Medicinska akademiens prgaeses långsamt bestiga talarestolen.