Verldens undergång

48

teorologiska akademiens ständige sekreterare. Den förre af desse herrar har ordet.”

Talaren hade redan bestigit tribunen. MHan yttryckte sig i följande ordalag, noggrant stenograferade af en ung geolog af nya skolan:

«Den högst betydliga tillströmningen till denna sal, rörelsen, som jag ser målad på alla ansigten, den otålighet, hvarmed I vänten på de diskussioner, som nu skola ta sin början, allt borde mana mig, mine herrar, att afhålla mig ifrån att för er utveckla den åsigt, dit mina studier fört mig och hellre lemna ordet åt talare mera inbillningsrika eller djerfva än jag. Ty för mig är verldens undergång ej nära, och menskligheten skall utan tvifvel ännu i millioner år vänta derpå ... ja, mine herrar, jag sade millioner och ej tusen.

I sen, att jag i detta ögonblick är fullkomligt lugn, och jag har dock icke samma förtjenst som Arkimedes, när han försänkt i djupa tankar och tecknande geometriska figurer i sanden blef dödad af en romersk soldat under Syracusas belägring. Arkimedes kände faran och glömde den; jag tror icke på faran.

I skolen alltså ej blifva öfverraskade att höra mig med den största köld för er utveckla teorien om verldens naturliga slut genom kontinenternas helt långsamma nivellering och fastlandets uppslukande af hafven ... Men kanske jag gjorde bättre i att uppskjuta denna föreläsning till nästa vecka ... ty jag tviflar ej ett ögonblick på, att vi allesamman — eller nästan alla — kunna mötas igen för att samtala om de stora omhvälfningarna i naturen.”

Här gjorde talaren en paus. Presidenten hade rest sig upp: "Käre och högtärade kollega,” sade han, "vi äro här för att åhöra er. Lyckligtvis är paniken något lugnad, men om man också hoppas, att natten mellan den trettonde och fjortonde juli kommer att förflyta som alla föregående, in