Verldens undergång

53

af deltat är deras vatten ymnigt blandadt med fritt sväfvande fasta partiklar. Hvar och en af dessa små kroppar, som grumla vattnets klarhet, är ett fragment lösryckt från den mark, som den genomströmmande floden vattnar. Långsamt men säkert bära dess vågor till hafvets stora reservoir allt hvad jordytan förlorat, och de affällningar, som utbreda sig på deltats yta, äro ett intet mot allt grums, som hafvet mottager och låter försvinna i sina djup. Måste ej tänkaren, som är vittne till detta verk och vet, att det fortgår sedan ett ofantligt antal sekler, inse att i sjelfva verket floderna, liksom oceanens vågor, i evighet föra krig mot jorden? ”

Denna åsigt bekräftar geologien i alla hänseenden. Den visar oss, på kontinenternas hela yta, jorden beständigt angripen dels af temperaturförändringarne, dels af vexlingen mellan torka och fuktighet, dels af maskarnes och växternas oafbrutna förstörelse- och utsugningsverk. Deraf följer en sönderdelningsprocess, som slutligen splittrar äfven de mest kompakta klippor, ända till dess skärfvorna blifva allt för små att stå emot tyngdkraftens verkan, isynnerhet då slagregnen hjelpa till att påskynda deras nedstörtande. Sålunda vandra de, i början i bergforsarnes bäddar, der de nöta ut sig, afrunda sina vinklar och småningom öfvergå i grus, sand och gyttja, sedan i floderna, som ega tillräcklig kraft att förflytta dessa partiklar och småningom föra dem närmare mynningen.

Man kan lätt förutse det slutliga resultatet af ett dylikt arbete. Den ständigt verkande tyngdkraften är ej tillfredsstäld förr än de ämnen, som äro underkastade dess välde, intagit en sådan position, att man ej kan tänka sig den mera orubblig. En sådan eröfring är fullkomnad först då dessa ämnen ej kunna glida djupare. Dertill fordras, att hvarje sluttning utplånas från jorden, att det ej längre finnes någon nivåskilnad mellan denna och oceanen, den