Verldens undergång

54

stora gemensamma reservolren, dit hvarje neddragande och förflyttande kraft sträfvar, och att de genom afsöndring från jorden eröfrade partierna försvinna i hafsens djup. Det är, med ett ord, jordens fullkomliga tillplattning, eller, bättre uttryckt, utjemnandet af fastlandets alla upphöjningar.

Först och främst inse vi lätt, att de nästan horisontala slättmarkerna i flodmynningarnas närhet äro en början till markens slutliga platthet.

Slutresultatet af de strömmande vattnens frätning, om den fullständigt öfverlemnas åt sig sjelf utan att störas af någon nivåförändring, måste bli följande: vid ett landskaps bortersta gräns uppstå skarpa kammar, som hastigt öfvergå i nästan fullkomligt platta slätter, mellan hvilka slutligen icke en kulle finnes af mer än femtio meters höjd.

Men ingenstäds vore dessa skarpa kammar, som skilde lågländerna, i stånd att bibehålla sig länge, ty tyngdkraften, vindens inverkan, regnvattnets sipprande och temperaturförändringarna skulle förr eller senare vålla deras sammanstörtande. Det är derför ett berättigadt påstående, att den kontinentala frätningen måste leda till jordens fullständiga tillplattning, hvarigenom marken alltså nedtryckes till en nivå, som föga skiljer sig från flodmynningarnas. Härigenom skola ock skriftens ord bokstafligen gå i fullbordan: alla dalar skola fyllas; alla berg och kullar skola sänkas.”

Alltså, om intet inträffar, som störande ingriper i det ömsesidiga förhållandet mellan fastlandet och oceanen, kan man ej undgå att draga den slutsatsen, att kontinentens upphöjning med nödvändighet är dömd att försvinna.

Huru lång tid fordras härför?

Om man likformigt utplattade alla berg, komme fastlandet att förete en platå, som dominerade hafvet med omkring 700 meter.