Sida 61
4. Huru verlden kommer att sluta
61
var den plats, der staden Paris nu utbreder sig, från S:t Cloud-parken till Villeneuve-St.-Georges, nästan helt och hållet vattentäckt; endast bergsträckningen från Passy till Montmartre och Pöre-Lachaise samt platån från Monttrouge till Pantéon höjde sig öfver den oändliga vattenytan. Dessa platåer hafva ej tilltagit i höjd, det är vattnet som förminskats.
Samma förhållande råder i alla verldens länder, och detta är helt naturligt. En vattenqvantitet, visserligen helt obetydlig, men derför icke att förbise, genomtränger marken såväl under hafsbottnen, genom sprickor, rännor och öppningar förorsakade af undervattenseruptioner, som i fastlandets inre, ty allt regnvatten möter ej, då det genomdränker jorden, en ogenomtränglig lerjordsbädd. TI allmänhet återvänder det regnvatten, som ej uppgår i ånga, till hafvet genom källorna, rännilarna, strömmarna och floderna; men härtill fordras, att det råkar på en bädd af lera, hvari det kan flyta fram, utför sluttningarna. Då det ej finner ett ogenomträngligt lerlager, fortsätter vattnet i stället att tränga nedåt i de djupaste jordlagren. Det är hvad man kallar grundvatten.
Detta vatten är förloradt för cirkulationen. Det förenar sig kemiskt och frambringar hydrater. Om det har sjunkit till ett betydligt djup, uppnår detta vatten en tillräckligt hög temperatur för att öfvergå i ånga, och detta är den vanligaste anledningen till vulkaniska utbrott och jordbäfningar. Men i jordens inre såväl som i fria luften förvandlar sig en väsentlig qvantitet vatten i hydrater och till och med oxider; ingenting kan snabbare än fukt frambringa rost och erg. Sålunda bundna upphöra vattnets element, vätet och syret, att vara förenade i flytande tillstånd. Å andra sidan bilda ju de varma källvattnen ett underjordiskt flodsystem, hvilket naturligtvis ursprungligen nedträngt
från jordytan. De återvända ej dit, falla ej heller ut i hafvet.
Källa: Project Runeberg ·