Verldens undergång

70

men. Det är solen, som håller vattnet i flytande och luften i gasformigt tillstånd; utan solen skulle allt vara i fast form och liflöst; det är solen, som förvandlar till ånga haf vens, flodernas, sjöarnas vatten, bildar moln deraf, låter vindarna födas, regnen falla och reglerar vattnets befruktande cirkulation; det är tack vare ljuset och solvärmen som växterna assimilera kolet i luftens kolsyra: för att skilja syret från kolet utför växten ett ofantligt arbete; skogarnas svalka orsakas ej blott af löfverkets skugga, utan ock af denna solvärmens omsättning i vegetabiliskt arbete; veden, som värmer oss, ger helt enkelt ifrån sig sin magasinerade solvärme, och när vi bränna gas eller stenkol, försätta vi i frihet fångna solstrålar, bundna sedan millioner år i primärperiodens urskogar. Elektriciteten är ej annat än resultatet af en verksamhet, hvars första källa är solen. Det är alltså solen som sorlar i källan, susar i vinden, suckar och ryter i stormen, blomstrar i rosen, drillar i näktergalen, lyser i blixten, dundrar i åskmolnet och sjunger eller klagar i alla naturens symfonier.

Sålunda öfvergår solvärmen i luftströmmar eller i vatten, i gasers eller ångors expansiva kraft, i elektricitet, i skogar, blommor, frukter, i muskelkraft; så länge som den strålande himlakroppen kan förse oss med tillräcklig värme, är verldens och lifvets tillvaro betryggad.

Solvärmen är antagligen frambragt genom kondensering af den nebulosa, som födt centralstjernan i vårt system; denna rörelses öfvergång i värme måste ha frambragt en hetta af 28 millioner grader. I veten, mine herrar, att ett kilogram stenkol, som från en oändlig distans fölle ned från solen, skulle vid sammanstötningen frambringa sex tusen gånger större värme än som utvecklas vid dess förbränning. Beräknadt efter solens nuvarande värmeutstrålning, skall dess värmeförråd räcka ännu i 22 millioner år, och det är mycket antagligt, att den har brunnit ännu mycket längre,