Sida 71
4. Huru verlden kommer att sluta
71
ty intet bevisar, att nebulusans element varit absolut kalla, utan de buro tvärtom inom sig ett rigtigt värmeförråd. Dagens stjerna synes ännu ej ha förlorat något af sin höga temperatur, ty hon fortfar att förtätas, och denna förtätning ersätter hvad hon förlorar genom utstrålning. Men allt har har dock ett slut. Om solen, fortsättande med att förtätas, en dag uppnådde samma täthet som jorden, skulle denna kondensering frambringa en ny värmemassa, tillräcklig att under 17 millioner år underhålla samma värmegrad som den, hvilken nu håller jorden vid lif, och denna tidrymd kan utsträckas på grund af en tänkbar minskning i utstrålningen, ett regn af meteorer nedstörtande i och uppslukade af den glupska himlakroppen, eller en fortsatt kondensering, öfverskridande jordens täthet. Men hur långt vi än framskjuta denna tidpunkt, skall slutet dock ovilkorligen komma. Solarna, som slockna i rymden, äro lika många anticiperade exempel på den undergång, som väntar vår egen.
Men hvem kan säga, om icke 17, 20 eller flera millioner år efter vår tid den underbara gåfva att ackomodera sig, hvilken fysiologien och paleontologien upptäckt hos alla lefvande varelser, kommer att föra menskligheten steg för steg till ett tillstånd af fysisk och moralisk fulländning, lika mycket öfverlägset vårt nuvarande tillstånd som detta är öfverlägset forntidens?
Hvem vet om ej våra fossila skelett skola synas lika vidunderliga för våra efterlefvande som dinosaurernas för oss? Kanske skall då temperaturens oföränderlighet komma dem att tvifla på, att en verkligen intelligent ras kunnat vara samtidig med en epok, hvilken såsom vår varit underkastad termometerns plötsliga vexlingar och himmelens fantastiska variationer. Och hvem vet, om ej flere gånger under denna omätliga tidrymd några ofantliga revolutioner i jordens bygnad, någon allmän transformation skall ha bäddat det förflutna under nya geologiska lager och fram
Källa: Project Runeberg ·