Voltaire och hans strid mot fördomarna i religion och samhälle

HANS FÖRFATTARSKAP I ALLMÄNHET. 13

som otrolig och osannolik och skämtsamt tillade, att hans namn troligen var en beteckning, som angaf en akademi af lärda, skalder, historieskrifvare o. s. v. Och likväl är han på sitt sätt enformig. Han inskränkte nämligen sina intressen kring ett enda allt behärskande studium: i allt åter- finner han sitt lifs stora uppgift och trots mångfalden af de ämnen, han behandlar, behandlar han dem efter samma plan som bevis och vittnesbörd i den stora rättstvist, den process han anhängiggjort mot dåtidens samhällsförhållanden och i synnerhet mot samhällets härskande klasser. Utom och öfver denna krets går han sällan eller aldrig. Som filosof kan han stundom göra ett steg åt sidan och egna sig åt den rena vetenskapen, men det är till tillämpningen och prak- tiken, han ständigt återvänder, nyttighetssynpunkten han ständigt fasthåller, han behandlar alla förhållanden såsom rättsförhållanden, och när han historiskt eller novellistiskt tecknar människornas öden är det icke den enskilde för sig, som intresserar honom, det är människornas öden som bestämda af deras medmänniskor, med andra ord världen som ett helt af styrande och styrda, som för honom blir det förnämsta. Det inre lifvet är icke hans sak att teckna, den inåtvända tillvaron i sällskap med sina egna tankar, med naturens skådespel o. d. är icke hans element, häri ligger hans gräns, och härigenom blir Rousseau, för hvilken detta är allt, hans naturliga komplement. Voltaire där- emot är ransakningsdomaren, hvilken med en i all sin en- sidighet nästan öfvermänsklig skarpsinnighet utreder härf- van i världsdramats intrasslade intrigspel och genast upp- täcker hvarje ledtråd, hvarje spår, som utvisar någon svart intrig, någon under vackra namn bedrifven stämpling mot den allmänna säkerheten, den må hotas från hvilket håll som hälst. Förtalets smygvägar, sofismens labyrinter, den falska vänskapens trohetsförsäkringar beslår han med osan- ning lika ofelbart, som om Odins korpar hviskade hjärtans tankar och uppsåt i hans öra. Till råd och hjälp har han en världserfarenhet, med hvilken han tyckes vara född, men som i själfva värket är både en medfödd egenskap och en egenskap, utbildad under beröringen med dåtidens sällskapslif, hvars hela outtömliga förråd af knep och artig lögn han kände. Det bjälper icke, att det är jordens mäktige och högt uppsatte, hvilka aldrig äro vana att ställas till räkenskap, som spela roller i detta drama.