Voltaire och hans strid mot fördomarna i religion och samhälle

HANS VÄRKSAMHET SOM HISTORIESKRIFVARE OCH FILOSOF. 17

kanske icke hade fått denna filosofiska form, om icke nämda dam, som var en lärd och matematiker, varit domare öfver arbetets värde. Nu bemödade sig Voltaire att göra hi- storien lik en värklig spegel för framåtskridandet eller åtminstone en spegel af folkens föreställningar, deras fort- gång, kulturens segrar och nederlag. Härigenom bryter han med dåtidens historieskrifning. Han tager icke krigs- hjälten till hjälte utan den lärde, vetenskapsmannen och konstnären blir hans hjälte. Den store mannen, säger han själf, är den, som gjort mänskligheten något godt eller varit värksam på det nyttigas eller behagligas områden. Lidandets stora tragedi, kriget, blir ett föremål för hans djupaste afsky, och alla dessa ärans människooffer, som kallas lyckliga krig, därför att segern stannat på det egna folkets sida, ser han med samma ohöljda harm, som om de vore afgudaoffer i ett hedniskt tempel, ehuru han därjämte icke kan hindra sin ironi att spela, som när han säger, att han åtminstone kan förstå människoätarnas krig, emedan de ha det praktiska målet att skaffa födoämnen. Men Voltaire sörjer också på annat sätt för, att historien skall få en prägel af full fördomsfrihet. Han egnar en af dess afdelningar åt att undersöka de älsta religiösa före- ställningarna, och därvid finner han, att i många stycken det moraliska medvetandet varit högre utvecklat hos hin- duer och kineser än hos judarna, våra andliga förfäder och religionslärare. Den judiska nationalkaraktären sätter han lågt — han är antisemit — den är ofördragsam, det är den, som har infört religionskrigen i historien. På detta sätt väcker Voltaire samtidens intresse för allmänna spörsmål af det mest olikartade slag, och öfverallt uppträ- der han som det enkla, sunda människoförståndets talman gent emot på gamla aristokratiska vanor beroende före- ställningar. Alltid motarbetar han klass- och folkprivile- gier. Och hans arbete om England är ett af de mest slående exemplen på hans obundenhet af härskande för- domar. De engelska brefven voro ett förhärligande af den engelska folkfriheten och yttrandefriheten, och hvad detta betydde i det af känslan af sin egen vikt och betydenhet genomträngda Frankrike, bortskämt af allt slags smicker både af främlingar, som gjorde sin pilgrimsfärd dit för att lära fin sed, och af landets egna barn, som tutat i dess öron, att det var jordens förnämsta land, en andlig medel- Verdandis småskrifter. 14. 2