Sida 89
II.
något mer än 9 %. Ännu 1683 tillkommo nya intressenter: assessor C. H. Grönhagen (610 dir), kamrer Sam. Palumbus (980 dir) och fru Elisabet Funck (1,570 dir). Men några år senare användas fångarne att rengöra gatan och repslagarebanan, »skotta dynga», draga stockar ur sjön och dy en, slå hö pä ängen, gräfva i trädgården o. s. v., hvilket häntyder på minskad arbetsdrift i handtverkshuset; samtidigt stiga barnhusets fordringar å tukt- och handtverkshusen. Enligt Tillers böcker för 1691 utgör tukthusets skuld 8,799 dir och handtverkshusets 13,524 dir, under det att de la Vallée fortfarande betraktar alla tre husen såsom samma verk, där tillgångar från ena hållet helt naturligt anlitas för att betäcka utgifter ä andra.
Mot detta betraktelsesätt reste sig dock ett allt häftigare motstånd. Antalet af barn i barnhuset har väl icke så synnerligen aftagit; de utgöra vanligen 70 till 100. Men man kunde ju lätt förstå, att i längden barnhusets ställning skulle blifva omöjlig att uppehålla, dä fångunderhållet måste, i mån af växande eller till arbete oduglig personal, kräfva alltmera, under det att de genom deras arbete anskaffade inkomsterna visade sig vara i ständigt aftagande. Och det var dock på en fullkomligt motsatt förmodan hela föreningen af de båda husen från början var byggd.
Redan ganska tidigt gaf sig missnöjet med de la Vallées regemente öfver anstalten luft. Han hade troligen rätt få vänner i magistraten; allt gifver vid handen, att han hade sitt stöd ofvanom densamma, hos öfverståthållaren och regeringen. Hos den förre, vid denna tid riksrådet baron Klas Rålamb, anförde magistraten redan 1674 klagomål öfver tillståndet i barn- och tukthuset; de sjuka fångarne borde mildare handteras, barnen bättre spisas och i öfrigt för både tukt- och barnhuset spisordningen förbättras.1 Att döma af förut anförda brefvet d. 26 april 1674 likasom ock af handkvarnsprivilegiet d. 26 mars 1675 torde dessa klagomål icke förmått rubba det förtroende, de la Vallée hos sagda öfverordnade åtnjöt.1 2 Men några år senare, när försöket med hand-kvarnsdriften visat sig misslyckadt, upprepade magistraten sina angrepp. Den 15 april 1678 klagade magistraten i en ny skrifvelse, att det fattades arbete för fångarne i tukthuset; dess inspektorer hade ej annat att anvisa dem än att mala på de nyss byggda handkvarnar, hvaraf hände, att då mälden ej så ymnig vore, hvilket esomoftast ske skulle, gingo fångarne lediga. Men förtäringen löpte fort icke desto mindre, blifvandes sålunda både justitien »illuderad, med det att de som ådömts starkt arbete blefve i lättja spisade och underhållna, och detta verket, som förr var så väl inrättadt och i gång satt, nu oförsvarligen neder-
1 Skrifvelse d. 15 sept. 1674 från öfverståthållaren till borgmästare och råd. — Rådhusarkivet, registr. Antagligen har magistratens klagan föranledt tillsättandet af den första af de kommissioner, om hvilka längre fram meddelas; men vi hafva ej lyckats att härom vinna närmare besked.
2 Den 12 mars 1677 utfärdar de la Vallée instruktioner för predikanten, pre-ceptorn, läkaren, barberaren, notarien, sysslomannen, husmodern, bokhållaren m. fl. vid barnhuset anställda funktionärer; för bokhållaren föreskrifves bland annat, att han skall hålla behörig riktighet öfver tukthushandkvarnarnas inkomst, »som till barnhushandt-verkeriet anslagen är».
Wieselgren, Sveriges fängelser och fångvård. 6
Källa: Project Runeberg ·