Sida 122
III.
Underlåtenhet att uppenbara eller nedtystande af förgripelse ernot denna förordning skulle straflas likmätigt förordningen af den 29 juli 1698. Öfverståthållaren samt slottskansliet ägde afdöma och till vederbörlig exekution befordra förbrytelser emot hvad sålunda här blifvit förordnadt. Dock borde, om den. begångna gärningen kräfde högre plikt än 50 dir smt böter eller däremot svarande kroppsplikt, slottskansliet med sig adjungera några lagfarna män, som hade aflagt domareed, så att de med presidenten blefve sju till antalet; sedan ägde de i målet rannsaka, och därest intet visst straff funnes uti denna förordning utsatt, då utlåta sig efter allmän lag och kungl. förordningar.
Det är blott helt naturligt, att den fångvård, som i dessa båda ordningar finner uttryck, i ett och allt bär färg af tiden. Man vill tydligen ägna någon vård åt sina fångar, i synnerhet ät dem, som voro dömda till döden; man söker tillvarataga deras rätt och skydda dem för bevakningens möjliga snikenhet; man vill bland dem upprätthålla sedlig tukt, och man bereder dem tillfälle till förbättring genom att kalla dem till katekesförhör och, om så kräfves, »med makt» föra dem till gudstjänsten, där de undervisas om salighetens väg; men de möjliga tilltag, för hvilkas förekommande straffhot i hvarje särskild punkt anlitas, äro alltför betecknande för att icke tvinga oss till mycket små föreställningar om tillvaron af ens den vanligaste tukt och ordning inom fängelset. Det blir oss icke möjligt att misstänka skildringen af Ulstadii erfarenheter för öfverdrift. Icke ens den ordning, som på myndigheterna ankom, ägde ju alltid rum. Vaktmästaren vid häktet, Carl Lillieqvist, anmäler1 den 28 jan. 1714 för hans höggrefliga excellens och kungl. slottskansliet, att i enlighet med deras order den 22 i samma månad tolf finska soldater blifvit inbragte i stadssmedjegården och att han genast hos slottsbokhållaren Galle anhållit om deras fångunderhåll; »men», skrifver han, »som jag ej mera än 9 dir kmt erhålla kunnat, emedan hr slottsbokhållaren sig utlåtit ej något mera utgifva kunna, innan fångmedlen från orterna inflyta: alltså, som dessa 12 st. fångar allaredan sex dygn fängsliga suttit och ej ännu halfva underhållet för de dagar åtnjutit, sig uti dess elände mycket ynkeligen lamentera, såsom de där nästan nakna äro; veklagandes sig ock vid 200 milers (mils) transport ingen sådan hungersnöd lidit som dem nu öfvergår; hafvandes jag ingen fred för dem förmedelst underhållets brist; bönfaller fördenskull om eders höggrefliga excellences och kungl. slottskansliets nådiga vilja och försorg, huru jag härutinnan mig förhålla skall.» Det kan väl knappast förundra, att under tider, då Sveriges rike trycktes under de hårdaste öden, sådana förhållanden som de här antydda inom fängelserna förekommo. Men lätt inses, att under ett så beskaffadt tillstånd hvarje försök att åstadkomma någon verklig fångvård inom fängelset, någon individuell behandling af eller inom den hopgyttrade fångskaran måste misslyckas; och den yttre ordning, som borde i möjlig mån upprätthållas, berodde synbarligen på utöfvandet af ett skräckregemente, som i sin mån måste bidraga att öka fångarnes råhet och förvildning.
*
*
*
1 Riksark. saml. »Fångvård».
Källa: Project Runeberg ·