Sida 134
III.
och Ake Eriksson Oxenstierna, Johan Salvius m. fl.1 Lika ohygglig ter sig domen öfver den orolige, slutligen helt förvirrade livländaren Johan Henrik Schonheit, som för sina tillvitelser och religiösa irrläror 1706 dömdes, att, sedan hans skrifter inför hans egna ögon bränts, skulle hans högra hand afhuggas, hans tunga med en krok utdragas och bortskäras, hans hufvud afsläs och med kroppen å båle brännas, därefter handen och tungan skulle fastspikas vid kåken, säsom ock allt skedde vid hans afrättning i Marstrand den 30 juli 1706. Under denna dom läsas namnen Axel Julius de la Gardie, Karl Gyllenstierna, Gabriel Falkenberg och Arvid Horn. Vi torde kunna med sanning säga, att samma tidstyp afmålar sig både i dessa mäns och i Ölands-Jöddes domar; de afse bada att genom straffbehandlingens grufiighet afskräcka från ny »egenvillighet » och skrämma till underkastelse.
Men ännu mera frånstötande verkar på oss denna tids behandling af rannsakningsfången. Äfven sedan 1671 års gårdsrätt i följd af de ofrälse ståndens kraftiga påtryckning blifvit genom 25:e punkten i 1675 års resol. å städernas besvär beröfvad all kraft, hvadan ej mera i landet tilläts »någon privat exercera jus carceris», var dock, såsom vi redan hafva visat, i säkerligen de flesta fall äfven det »publika» fängelset och det sätt, på hvilket till och med den ännu icke sakfällde fången där inne kvarhölls, ofta i och för sig en tortyr; dock var det icke den enda. Allt gifver vid handen, att man äfven hos oss rätt tidigt börjat medelst särskilda plågoredskap aftvinga fången bekännelse. Det styrkes icke minst däraf, att Olaus Petri i 38:e domare-regeln finner sig manad att varna emot tortyrens användande: »efter den bekännelse», säger han, »som en varder pint och plågad till, skall ingen dömas, ty sådana bekännelser pläga vara falska, och ofta sker, att många bekänna det, som aldrig sant var eller skedde, för den pinas skull de lida, med mindre att så kan hända, att af sådan vederkännelse finnas de skäl, som väl må dömas efter.» Af hans ord framgår otvetydigt, att tortyren var allmänt bruklig och att han själf ej helt ogillade förfarandet, om han än ansåg det böra till särskilda fall inskränkas. Han finner det höra »stor beskedlighet till, huru man med sådan pina och plåga umgå skall, att man icke pinar och plågar den, som ingen skuld hafver»; och han uppmanar att hellre »hafva fördrag» än att använda uppenbart öfvervåld med »jungfrur och andra sådana plågor som brukas, efter där sker så ofta orätt med». Därför anser han tortyr böra anlitas endast »i högmålsärende för dråpeliga sakers skull». Och hvad han sålunda yttrat om pinoredskap, som »så ofta» med orätt brukas, utfyller han till slut med en skildring af fogdarnes vanliga tillvägagående: de göra orätt, säger han, »som så obeskedligt tvinga dem de gripit hafva till bekännelse, och strax efter samma bekännelse, ehvad hon är rätt eller orätt, låta de gå straffet därefter, antingen till lif eller penningar, och fatta däruppå, att han stod sina gärningar till, ändock han det sedan nekar, när han icke plågas».
Då Olaus Petri således anser tortyren böra förbehållas högmåls-ärenden, skulle i följd häraf icke ens han hafva haft något att invända mot den grymma behandling, de två till katolicismen öfvergångna sven-
1 Riksarkivet, »Juridica».
Källa: Project Runeberg ·