Sida 143
III.
fört »en uppenbar tjuf» till Karlberg och där löst handklofvarne af honom.1 Detta förfarande ansåg rikskansleren »vara lifssak», enär det varit i högsta grad kränkande för hans värdighet och därjämte syntes honom innebära en arg och ondskefull mening, hvarför han ock yrkade strängt ansvar å tuktkusföreståndarne, hvilka han misstänkte liafva utskickat vaktmästaren. Denne försäkrade emellertid, att han ditfört tjufven endast för att lämna honom »till glasmästaren», hvilken skulle liafva skaffat sig befallning om tjufvens lösgifvande; då detta visat sig icke hafva varit fallet, hade han återfört fången till tukthuset, där han nu »sutte fängslig». Tukthusinspektorerna »bedyrade med höge eder och eontestationer vid timlig och evig välfärd», att de voro oskyldiga. Rätten fann sig heller icke kunna fälla dem till något ansvar. Men den olycklige vaktmästaren fick sona sin kränkning af den mäktige rikskanslerens känslor med att varda afsatt från tjänsten och undergå en månads fängelse vid vatten och bröd — ett mildt straff likväl jämfördt med den påföljd af lifvets förlust, rikskansleren yrkat såsom vederlag för skymfen att å sin gård hafva någon stund fått lida närvaron af »en uppenbar tjuf».
Att man vid denna tid heller icke lade fingrarna emellan, då det gällde fångbevakningens verkliga tjänsteförseelser, framgår af rådsprotokollet den 9 mars 1667, då rannsakningen och Svea hofrätts dom rörande vaktmästaren i Västerås, Nils Siggesson, föredrogs. Genom dennes vållande hade fången Elias Johansson, »en öfverdådig dråpare», kommit lös ur fängelset, och hofrätten hade därför i öfverensstämmelse med tjufvabalken i stadslagen, 5:e kapitlet, dömt honom »att stå samma straff som dråparen». Närvarande i rådet voro vid ifrågavarande tillfälle riksamiralen, grefve Gabriel Oxenstierna, Claes Stiernsköld, Ebbe Ulfeld och Gustaf Sparre. Den sistnämnde ville icke gilla kofrättens dom; han fann den för hård. »Det är nu», sade han, »år och dag att lian hafver pliktat med hårdt fängelse»; dock ville han erkänna, att »stor försummelse hafver varit hos honom». Rådet erkände anmärkningens befogenhet och ändrade domen; men den blef sträng nog ändå. »Han skall», så lydde den, »löpa nio gatulopp och mista tjänsten.»
Vi hafva förut omförmält öfverståthållaren Claes Rålambs försök att ordnande och bättrande ingripa i fråga om fångbehandlingen i så väl tukthuset som smedjegården. Ännu ett minne af denne vördnadsvärde mans förhållande till sin tids fångvård tillåta vi oss hugfästa genom att meddela några ord ur den fullmakt, han den 1 juli 1676 utfärdade för stadens vaktmästare vid arrestkammaren Christian Svensson. »Han skall vara», heter det häri, »nykter och flitig att arbeta på sina under händer haf-vande arrestanter, intet missfirma dem med ord eller gärningar, befordrandes dem alltid till sitt nödtorftiga uppehälle och aldrig tillåtandes uti arrestkammaren några försmädliga eder och bannor, svalg och dryckenskap, tobaksrökning eller annat sådant, som någon skada kan af sig föda»; åliggande honom ock att tillse, det »så väl husporten som alla dörrarna, där som arrestanterna inne sitta, i tid och väl blifva förvarade och igenlästa, därtill de honom till hjälp förordnade vaktsoldater skola
1 Stockholms rådhusrätts arkiv.
Källa: Project Runeberg ·