Sida 148
III.
dock antagligt, att i åtskilliga fall sa icke kunnat ske; och det är tydligt, att allmogen genom förpliktelsen om fångskjutsens besörjande äfven under sådana förhållanden, om än oafsiktligt, inpressats under ett ansvar, som icke kunde vara dem angenämt.
I k. resol. den 23 juni 1615 stadgas lifsstraff för den, som bryter eller sönderslår konungens häktelse; är det ej konungs- utan stads- eller häradshäktelse, göres nära hundra år senare, genom k. hr. den 16 nov. 1713, den författning, att den, som sådant bryter och utsläpper den där fängslighålles, skall fällas till edsöres straff, med mindre sådant af konungen lindras och med arbitralt straff belägges.
För en makt var det likväl möjligt att utan våld å fängelsemurarna och utan tillstånd af konungen befria fångarne från deras dystra tvång. Antagligen begagnade den sig ock rätt mycket af denna möjlighet. Vi känna väl ej dödsprocenten bland fångarne från denna tid; men den har säkerligen varit ansenlig. Fängelsernas tillstånd så väl som fångarnes behandling och vård tala för ett sådant antagande. Vi erinra härvid särskildt, att på förfrågan huruvida duellfångar, för hvilka i 1682 års duellplakat stadgats jämte dryga böter fängelsestraff ända till tre år, stundom fingo till sin hälsas konservation taga frisk luft, genom 2 § uti k. res. den 22 okt. 1691 svarades, att sådan fånge tillåtes, »till sin salighets befordran med vakt att gå i kyrkan, men ej att gå ur det förordnade fängelse att söka någon vederkvickning med utgående.» Af k. brefvet den 23 mars 1699 till hofrätten i Dorpt, i anledning af dess klagan öfver fånghusen i Livland, ser man ock, att dessa voro så illa inrättade, att ej blott män och kvinnor köllos fängsliga i samma rum, där de »med hvarandra bedrefvo stora och grofva synder och förargelser», utan äfven stundom sig tilldroge »att fångarne för stank bortdogo». Blott dessa drag af tidens uppfattning om hälsovård för fångarne och hvad samhället i detta afseende kunde vara dem skyldigt, torde tillräckligt styrka vårt antagande, att frihetsstraffet denna tid för icke få genom sättet för dess tillämpning blef ett straff stundom för lifvet och ej sällan ock till lifvet.
Med de i fängelserna döda förfar man på olika sätt alltefter deras gärningar, medan de lefvat. Beträffande döda rannsakningsfångar bestämde k. brefvet den 3 aug. 1698, att, om någon sådan dött innan domaren hunnit fälla öfver dess brott en laga dom och den till exekution befordra, tillkomme landshöfdingen i orten att utan korrespondens därom med hofrätten strax låta verkställa begrafningen; och där den döde varit någon af de gr of vaste missgärningsmän, såsom Guds och dess heliga ords försmädare, tidelagare, mördare, grof trollare, kyrkotjuf eller annat slikt, och han antingen själf tillstått sin missgärning eller ock medelst någon underrätts dom därtill varit skyldig känd, så borde han genom bödeln utur fängelset tagas och i galgbacken eller något moras nedgräfvas. Hade han däremot begått dråp, annat tjufveri, rymt undan regementen eller för hvarjehanda annan mindre lifssak setat fängslig, finge hans kropp af ärligt folk handteras och i kyrkogården uti stillhet och utan de vanliga ceremonierna begrafvas.
Dessa regler gällde tydligen ock vid de tillfällen, då till fängelse dömda fångar i fängelset afledo, ehuru dessas antal ännu under
Källa: Project Runeberg ·