Sida 147
III.
dåne rura, där adelen plägar häfftas uti». Den fördel honom, i fråga om själfva fängelserummet, således tillförsäkrades, uppvägdes kanske dock af den mindre fördelaktiga bestämmelsen, att han vore skyldig under fängelsetiden underhålla sig själf utan någon konungens gravation. Med hänsyn till bötesförvandlingen föreskrefs, att sex veckors fängelse skulle svara emot 100 dir smt.
Såsom allmän regel bekräftades genom k. brefvet den 6 mars 1690 till Göta hofrätt »den allmänna praxin», att om någon, som blifvit fälld till böter, föredroge att plikta med kroppen, sådant medgåfves. Och genom ett annat k. bref den 3 aug. 1694 föreskrefs slutligen ock, att uti ringa saker, såsom lägersmål, tjufnad och annat sådant, som utan kommunikation med hofrätten plägade exekveras, borde exekution verkställas efter vanligheten strax vid tinget och det i domarens närvaro, som öfver slika exekutioners tillbörliga förrättande kunde attestera.1
I fråga om fångskjuts bestämdes genom k. brefvet den 1 april 1690, att då någon fånge komme att föras ifrån en ort till annan, borde en sådan fortskaffas af allmogen genom fri skjuts och utan betalning, hvilket stadgande genom ett nytt k. bref den 24 maj s. å. förklarades tillämpligt blott då någon missgärningsman afskickades utom länet; ty då, heter det, en sådan allenast inom länet fortskaffas, användes därtill konungs-delen af sakören. Postbönder befriades dock frän deltagande i sagda
onus.
Att detta ej inskränkte sig blott till tvånget af fri skjutsning, inser man lätt vid beaktande af de bestämmelser, som gifvits för sådana fall, då den, som borde bevaka fånge, af försummelse eller vangömo släppte honom. Stadgandet i stadslagens tjufvabalk hafva vi redan nämnt. Praxis i fråga om fängelsebevakningspersonalen torde redan nu hafva varit hvad som längre fram i k. brefvet den 22 jan. 1724 föreskrifves, att nämligen den försumlige borde »strax på samma sätt fängslas som den bort-rymde fången i anseende till dess begångna brott bort vara häftader uti»; och skulle vidare, jämlikt k. res. den 23 juni 1615, § 6, den försumlige arbitraliter straffas »efter som saken och missgärningen är till». Genom k. brefven den 29 juli 1698 och den 27 okt. 1699 begränsades strafflatituden till 50 dir snits böter samt åläggande »vid samma vite» att inom ett hälft års förlopp den bortrymde fången att igenskaffa. Kunde det utrönas, att fångvaktare för någon sin nyttas skull släppt fånge, borde han undergå samma straff, som skolat drabba den undkomne fången — således tillämpning af den grundsats, som redan stadslagen fastslagit, och som nu i 1683 års krigsartiklar och gevaldigers-instruktion med sagda begränsning upptagits. Om än i allmänhet ännu »profossen» torde hafva åtföljt de förpassade fångarne på deras resor, är 1 * * * * 6
1 Mats Olofsson skrifver från Ekholinssund d. 17 juni 1658 till sin käre fader,
kyrkoherden, herr Anders, och ber honom förlåta sedelvisaren Simon Rasmusson och
hans hustru deras brott mot kyrkoherdens person och således låta dem komma in i församlingen och i kyrkan och blifva delaktiga af H. h. nattvard, därvid han tillika
upplyser, det han efter kyrkoherdens tillsägelse »här på gården» straffat Simon »med
8 dagars straff i kistan i kallaste vintern och sedan med halsjärn gått i fullt arbete i
6 veckors tid». Under hvilken rubrik denna straffverkställighet kan vara att hänföra, veta vi ieke; den torde icke hafva varit fullt rättsenlig. — Riksarkivet.
Källa: Project Runeberg ·