Sida 151
III.
i Stockholm efter lösdrifvare, därvid år 1683 vid ett tillfälle 120 sådana på en gång anhöllos;1 samt om öfverståtkållaren Christoffer Gyllen-stiernas den 14 april 1684 till magistraten därstädes aflåtna bref, där-uti han med skarpa varningar att iakttaga lag och författning omtalar, att han i rådet måst uppbära konungens missnöje öfver de många brist-fälligheter, som i staden företedde sig, särskildt det myckna tiggeriet, som öfverflödade ända upp i det kungl. slottet.1 2 Men å andra sidan hade man svårt att finna på en gång billiga och lämpliga medel att anlita i stället för de äldre, nog stränga men icke desto mindre i grunden ändamålsvidriga smärre straffarterna. Planen att förse landet med tukthus hade misslyckats. Äfven svåra hotelser visade sig föga verksamma, och en del skamstraff nådde icke mycket längre. Man ställde män så väl som kvinnor vid »kåken» att skämmas vissa timmar med eller utan halsjärn och med en tafla öfver deras hufvuden, hvarå anledningen till straffet stod uppgifven; man dömde dem till »stocken»,3 därvid delinkventen sattes på en bänk med båda benen in- eller nedstuckna i de halfrunda inskärningar, hvarmed sagda långsefter tudelade trästock var försedd både i sitt undre och öfre eller yttre och inre stycke och genom hvilkas sammanhäftande benen fastlästes, därefter den dömde, som vanligen i församlingskyrkans vapenhus hade att utstå straffet, fick under församlings-medlemmarnes förbivandrande och under gudstjänsten där kvarsitta; man lät kvinnor under bödelns tillsyn bära »skandstenarna» eller »stadens stenar», fästade i kedjor, kring gatorna, och man satte män på »trähästen», den de fingo rida vissa timmar en eller flera dagar;4 men all erfarenhet visade, att de, som bort skämmas mest, gjorde det minst, ocli att straffmetoden således icke ens i det stycket visade sig ändamålsenlig. Det var således icke underligt, om regeringen med hänvisande till »andre väl bestälte politier», där »sådane skalkar» straffades »med åtskilligt arbete», och under uttalande af den öfvertygelse, »att detsamma till justitien, god disciplin, aga och förbättring mera eftertryck gifva skulle», försökte förmå Stockholms magistrat att anskaffa de farkoster, med tillhjälp af hvilka ett slags galerstraff skulle kunnat åvägabringas. Men brefvets uppläsande i magistraten den 25 april 1670
1 Frvxell, Ber. ur Sv. hist. 18, 151.
2 Rådhusarkivet, registr.
3 Dobblade någon under gudstjänsten, hemma eller på krogar, ådömdes honom, enligt stadgan om sabbatsbrott d. 17 okt. 1687 25 dir sints böter eller 2 söndagars stockstraff och 21/2 dir smt till kyrkan samt uppenbar skrift. För framhärdande i fylleri och dryckenskap, öfverfiödigt tobaksrökande vid kyrkorna, skvaller och stims öfvande under gudstjänsten, benägenhet att svärja och bannas m. m. kunde af kyrkoherde med några de förnämsta i församlingen och kyrkans sexmän fruktlöst varnade vanartige dömas att en eller flera söndagar sitta i stocken utanför kyrkodörren. K. F. d. 25 mars 1714 etc.
4 Så t. ex. hade Tomas tegeldräng dömts att sitta på trähästen »tree timmar huar dagh»; se rans. den 25 maj 1642, Clas Totts handlingar, riksarkivet. Och den 27 mars 1660 dömas två män af Stockholms rådhusrätt att för tjufnad »rida trähästen i en dag, två timmar före och två timmar efter middagen», samt vara afsatta från sin tjänst. De voro nämligen »vakter» och hade stulit af det, de satts att vakta. Rådhusarkivet, prot. s. d. Uti skrifvelse den 1 april 1705 anmodar öfverståt-hållaren magistraten draga försorg om »en påhles och trähästs opsättiande» på Norrmalm till hainiltonska soldaternas straffande. — Rådhusark.
Källa: Project Runeberg ·