Sida 160
III.
blifva föremål för folkets häpnande uppmärksamhet; det må då icke vara underligt, om det »marstrandsarbete», till hvilket de fördes, i folkets föreställning härigenom erhöll en färg, hvilken det i och för sig icke torde hafva förtjänat.
Yid närmare granskning finner man ock, hurusom det ådömda »arbetet i Marstrand» var synnerligen ojämnt och tidtals motsvarades af fullkomlig sysslolöshet. Ej alltid berodde detta på arbetsbrist. General Schönleben anmäler den 6 febr. 1700 för regeringen, att fångarne »för nakenhets skull måste hålla sig inne i barackerna, kunnandes intet förrätta något arbete, såsom ock skett förledna året, då de gjort 2,707 dagsverken mindre än de bort och kunnat göra, om de varit beklädda»; hvadan han anhåller, att de måtte med någon beklädnad benådas. För ändamålet blefvo visserligen 300 dir smt beviljade och medgafs därjämte, att fångarne under samma året skulle ur magasinet undfå bespisning, halfparten i råg och halfparten i korn i afräkning på deras fångpenningar, 2 till 3 öre om dagen, omkring hälften af hvad en fri daglönare vid denna tid torde kunnat påräkna; men det dröjde troligen icke länge, förrän under krigsårens betryck förhållandena för dem gestaltade sig lika bekymmersamt som förut. För år 1709 finner man »arrestanternas» hela tillgodohafvande uppfördt till blott 297 dir smt för 4,767 dagsverken under fyra månader å 2 öre smt om dagen — siffror, som vittna ej blott om mycken arbetslöshet utan äfven om ett fångantal, som ej torde uppgått till mycket mer än 40 man.
På grund af fästningskommendantens framställning om det orådliga uti att låta alla fångarne där kvarblifva, enär de mycket förtärde, toge bort rummet för garnisonen och voro farliga för fästningens säkerhet vid påkommande fientliga anfall likasom ock vid anstickande sinittosam sjukdom, hade regeringen redan i april 1700 bestämt, att blott 20 till 30 af fångpersonalen skulle därstädes behållas kvar för att förrätta det arbete, som af garnisonen intet väl kunde göras, samt hålla rent i fästningen, men att återstoden skulle försändas till fästningarna i Göteborg och Bohus. Sedan Marstrand 1719 fallit i danskarnes händer måste man för samma ändamål anlita artilleri smedjorna i Stockholm och Kalmar; i sistnämnda fästning hade under krigsåren hufvud-sakligen krigsfångar varit inrymda. I arbetsrelationen härifrån 1708* 1 nämnes, att man då byggde å »nya ravelinen» med 188 man ryska, polska och tatariska fångar; men, heter det, »dock hafva ej mer än till det allra högsta 160 man dagligen arbetat förmedelst de öfrigas sjukdom, bräcklighets och nakenhets skull». I relationen 1709 upptages antalet till 200 man, »ryske, polniske, kosackiske och tatariske krigsfångar»; i relationen 1712: allrahögst 118 man ryska fångar. Äfven i Landskrona fästning förvarar man sådana. Ar 1707 börja 60 man polniska och ryska fångar här uppkasta jorden för ny torf-sättning m. m. å bägge flankbatterierna; 1713 arbeta af ryssarne, som
en eller flera »varaktige karlar», jämväl särskild vakt vid nattlägren, på det att fångarne ej måtte lämnas tillfälle att undkomma. Se t. ex. förp. d. 14 okt. 1690 fr. Gäfle, Göteb. o. Boh. läns landsbok s. å. Kammarark.
1 Uppgifterna härom likasom om följande fästningarna hämtade ur handlingar i krigsarkivet.
Källa: Project Runeberg ·