Sida 161
III.
åtnjuta sina fange trak tam en t en, 50—70 i 42 dagar, 10—30 i 39 dagar, och ännu 1719 finner man ryska fångar arbeta med garnisonen. Efter fredsslutet i Nystad 1721 utlämnas de kvarlefvande, och Landskrona fästning blir likasom Kalmar, Malmö och tidtals Kristianstad jämte Marstrands, Bohus, Göteborgs och Varbergs de hufvudsakligaste fäst-ni ngsfängelsern a i riket. Såsom en med dessa jämnordnad straffort användas inom kort äfven amiralitetssmedjorna i Karlskrona. Det före-skrefs redan 1725, att de fångar, som under arbetet i Marstrand fortforo att vara »lika stvfsinte och vanartige», skulle med halsjärn och black om benet sändas att arbeta i sist sagda smedjor.
Såsom beläget inne i landet ansågs under krigsåren Visingsborgs slott väl lämpa sig för förvar af krigsfångar. Sådana blefvo ock till ganska stort antal där inneslutna. Den »fångvård», där bestods dem, var upprörande. Tillsynen öfver dem utöfvades af landshöfdingen i Jönköping, generalmajoren friherre Georg Reinhold Patkull, en för tapperhet känd krigare, som dock tydligen med mera lust förgjort ryssar än mödat sig med deras förplägande. Med en leverantör Lallenius i Grenna hade han slutit aftal om fångutspisningen; och ehuru denne ej var »nog förmögen» att utföra sitt åtagande samt öfverstelöjtnanten v. Wolffradt inrapporterat, det fångarne ledo stor nöd, lämnade Patkull ingen annan uppmärksamhet åt saken än att han förbjöd andra grenna-bor att, Lallenius till förfång, till Yisingsborg öfverföra och åt fångarne försälja matvaror. Däraf möjliggjordes, att slottsfogden Mollerius »af slög blandsäd full med svindel, såsom den från kvarnen kom, utan att sålla några sådor ifrån», kunde låta baka »oförsvarligt bröd, det fångarne dock fingo betala såsom godt bröd, icke såsom till människor utan oskäliga kreatur»; af hvilket bröd »de för den myckna svindelns skull blifvit yra och fallit neder till jorden; och då några af fångarne begifvit sig till P. och sin nöd klagat, har han dem som rymlingar återsändt och med spö afstrafiä låtit, ehuru de hos honom sig anmält och tydligen blott deras hungersnöd drifvit dem från ön». Af från Stockholm nedsända medel kunde de hulpits; »men man lät sig om dem intet vårda». Förtviflade kastade sig somliga öfver vallarna för att så bringa sig om lifvet; andra drefvos af nöden till revolt. Ett antal af 174 man trängde sig genom vakten och rymde från ön, sedan de af hunger ätit gräs på vallarna och så väl de själfva, som general Gollovin begärt, att man hellre måtte låta skjuta dem ihjäl än låta dem af elände försmäkta. Sjukdomar och död hade länge härjat ibland dem och ytterligare betagit dem allt hopp. I stora hopar vandrade de förrymda kring på landsbygden tiggande men återfördes dock så småningom. Patkull åtalades, försvarade sig med att krigsexpeditionen lämnat honom utan förskott, att fångarne ingenting kunnat erhålla för de mynttecken, dem gifvits såsom underhållspenningar, samt att ej hans åtgöranden utan det svåra inspärrandet och däraf yppad osund stank orsakat dödligheten bland fångarne. Genom dom den 8 maj 1718 ogillade Göta hofrätt hans ursäkter och dömde honom till afsättning.1 Samma år i december
1 Se handl, i målet i riksarkivet. 1 Anrep, Sv. adelns ättartaflor och i Sv. biogr. lex., ny följd, där Patkulls lefnadshistoria beröres, finner man å förra stället afsättningen, å senare dess anledning lämnad utan omnämnande.
Källa: Project Runeberg ·