Sida 162
III.
satte fångarne eld å Visingsborgs slott; det har sedermera lämnats att förfalla.
Men äfven med de gröfre manliga förbrytarnes förpassande till fästningarna i liket var icke frågan om ett tillräckligt fängelseutrymme i allo löst. Kvinnliga förbrytare och lösdrifvare af vare sig man- eller kvinnkön måste ock någonstädes inhysas för aftjänande af dem ådömdt arbete; och dessa fann man sig icke kunna sända till fästningarna. Af k. brefvet till Göta hofrätt den 17 febr. 16 991 framgår, hurusom från skilda län förfrågningar gjorts hos hofrätten på livad sätt man skulle förfara med några tjufkonor, hvilka dömts att efter föregående hudstrykning smidas i halsjärn och hållas till arbete i landsorten, två i sex och en i fyra års tid, då nämligen där i länen ej funnes någon ort, å hvilken de brottsliga »en slik exekution med arbete» kunde undergå. Konungens svar intygar bäst den förlägenhet, i hvilken man befann sig. Det bestämmer nämligen, ohyggligt nog, att de nämnda tjufkonorna »ännu tre åtskilliga resor» skulle utstå lika straff med risslitning, som de redan undergått; dock borde »emellan hvar gång» gifvas dem så lång frist, »att de sådant straff måtte kunna utan lifsfara uthärda».
Några år tidigare hade samma spörsmål från Svea hofrätt inkommit till regeringen med anledning af förhållandena i hufvudstaden. Stockholms magistrat hade föreslagit, att de män och kvinnor, hvilka efter korporell bestraffning förvisats från staden men dit återkommo, måtte hållas till arbete där eller annorstädes eller föras till Marstrand. Det ser nästan ut, såsom det här vore fråga blott om påföljd för lösdrifveri. Antagligen menar dock magistraten, att de med detta skulle hafva förenat nya förbrytelser. Konungen svarar i bref till Svea hofrätt den 8 nov. 1693,L> att sådana manspersoner skulle föras till Marstrand att arbeta, men kvinnfolken borde »sättas i tukthuset här i staden till att mala. efter som hvars och ens brott kunde hafva förtjänt». Det dröjde dock icke länge, innan ett nytt förslag om dessa senare fångars bestraffande förelädes regeringen. Politikollegiet i Stockholm hemställde nämligen, att kvinnor, som benådats från lifsstraff, skulle tvingas »att rätta och bättra sitt okynniga lefverne med orenligliets afförande af gatorna under en allvarlig uppsikt och pådrifvande genom de tillförordnade personer, så ofta tiden och nödtorften det helst fordrade; till hvilken ända tvä och tre kunde blifva sammanlästa att gå hvar för sin skottkärra och sådant arbete göra emot den rekognition, som efter någon viss gjord förordning af hvart hus dem kunde blifva tillagdt; och den tiden, de icke till sådant arbete blefve hållna, att de dock måtte arbeta på tukthuset». Det gjorda förslaget innebar, såsom synes, helt enkelt att medelst kvinnliga straffångar ombesörja gatur enhållningen i hufvudstaden. Man måste erkänna en högre grad af praktiskt förstånd i detta åtminstone för staden nyttiga förslag än i den bestämmelse, magistraten i mars 1684 utfärdat, hvarigenom föreskrifvits, att de tjufkonor, som dädanefter be-gingo tjufveri därstädes, skulle kring halsen bära en järnkrona med en liten klocka uti, till ett »skammärke» af deras förbrytelse, hvarjämte de skulle fängsliga förvaras i tukthuset. I bref af den 22 juni 1696 till
1 Sehmedeman, Kongl. stadgar m. in. från li>28 till 1701.
2 Schmedeman, anf. st. 2, 1350.
Källa: Project Runeberg ·