Sida 163
III.
öfverståthållaren gillar ock konungen magistratens förslag, enär han intet annat kunde förmoda, »än att ofvantalte straff icke ringa skräck dem vanartigom skulle injaga, när de tillika med arbetets svårhet någon dagelig nesa och blygd undergå skulle». Under öfverståthållarens »godt-finnande» ägde därför stadens borgmästare och råd »inrätta till ett prof någon förordning därom»; och det torde vara denna, som i k. brefvet den 22 mars 1697 vinner konungens gillande. Här tinnes dock ingenting stadgadt om kvinnofångarnas halsringsklockor; men det är icke därmed visadt, att icke förslaget i denna del anknutit sig vid redan på grund af 1684 års beslut bestående praxis. Man vet knappast annars, huru talet om en »dagelig nesa och blygd» skall vara att tyda; själfva renhållningsbestyret hade ju sedan gammalt användts för bestraffning af både manliga och kvinnliga fångar.1
Lösdrifveriets tunga tryckte alltjämt rätt hårdt den bofasta befolkningen i landet, och under de hårda åren 1684, 1688, 1689 och pä 1690-tnlet torde den hafva icke blott känts utan verkligen varit outhärdlig. Vid riksdagarna 1682 och 1686 begärde ständerna kraftiga åtgärder däremot; men om än sådana vidtogos, såsom då t. ex. 1683 på en gång 120 lösdrifvare i Stockholm anhöllos och skickades att tjäna på flottan, eller då det stadgades, att hvar lösdrifvare, som anlände till hufvud-staden, skulle straffas med tukthus och den, som härbergerat honom, med böter af 40 mark o. s. v., strandade dock alla försök under de ohyggliga nödåren från och med 1689.2 Tusentals svältande människor lämnade under dessa år sina hem och ströko tiggande kring i landet; till hufvudstaden styrde de flesta kosan, hvaraf hände, att stora skaror, »många tusen från alla orter», såsom det säges i k. brefvet den 26 okt. 1706, där måste upptagas från gatorna och sammanpackas hvar helst något utrymme fanns. Stadens magistrat föreslår under dessa förhållanden att »för de 6,000 och några hundra daler, som af de reformerande för deras mot kyrkoordningen begångna förseende äro vordna exekverade och de fattiga tillgodokomma», måtte inrättas »några publika verk såsom buldansväfveri, raspande af främmande trä, barkstampande och sandstensslipande för tiggares sysselsättande.» Dessa verk tänkte sig magistraten förlagda å Lejonanckars tomt vid Hammarbysjön, hvilken plats därtill syntes vara tjänlig. Men Gvllenstierna anser i skrifvelse den 13 mars 1694 de antydda medlen ej kunna för detta ändamål användas utan förväntar, att enskilda intressenter skola finnas villiga att anlägga de berörda verken, där de ju skulle kunna till egen båtnad använda tiggarnes arbetskraft. Därmed förföll frågan. Kom så . det fruktansvärda hungersåret 1697. Frän olika delar af riket ingingo de hemskaste underrättelser om den härskande nöden; i Estland, Livland, Finland, Pommern var tillståndet det förfärligaste; man uppgaf från Finland redan i mars 1697, att därstädes 80,900 människor lidit hungersdöden. Vid denna tid började man äfven i Stockholm hårdare ansättas. I april månad beskrifvas förhållandena därstädes så här: »Många tusen fattiga hafva från landet begifvit sig hit till hufvudstaden. De vackla,
1 I Rudling, Det i flor stående Stockholm; suppl. Sthm 1740, s. 371, uppgifves anförandet af 1684 års magistrats förordning: »hvilket ock intill denna tid skedt är».
2 Se härom Frvxell, Ber. ur Sv. hist. XX, 199 f.
Källa: Project Runeberg ·