Sida 178
III.
läsning, däruti han uppställer tidens fordringar å ett fängelse. Det far aldrig, säger han, »vara faseligit at det för ett plågorum anses kan», hvadan det bör vara sådant, »att delinqventen kan stå derutinnan; att det ej alldeles är mörkt; att det är torrt; bör der ej vara ful stank uti fängelset, ej paddor och ormar eller döda kroppar».1 Då teoriens kraf vanligen alltid något öfverskjuta hvad praktiken i verkligheten erbjuder, torde just de uppställda krafven bäst gifva vid handen, huru illa beställdt det vid denna tid var i landets fängelser. Äfven en frikänd rannsak-ningsfånge undgick ej lätt att med mer eller mindre undergräfd eller skadad hälsokraft gälda sin dyra tribut till rikets rättsväsen.
Men tiden var icke blödig. Den tog en sådan tribut utan oro, utan betänklighet. Några bevis därå äro vi i tillfälle att anföra.
Ty bland de skaror af samhällets olycksbarn, hvilka in- och utgått genom fängelseportarna, utan att någon handling däraf förvarar minsta spår, linnes dock äfven i fråga om detta sekel en och annan, hvars lott varit af beskaffenhet att därå någon särskild uppmärksamhet blifvit fäst. Anträffandet af hvad om eller af åtskilliga sådana fångar skrifvits sätter oss i stånd att bilda oss någon föreställning om fångbehandlingen denna tid.
I stadshäktena i Stockholm har tillståndet fortfarande varit dåligt. Den 22 jan. 1724 skrifver regeringen till öfverståthållaren,1 2 hurusom den med missnöje förnummit, det grofva missdädare och andra arrestanter samt fängsliga hållna personer plötsligen undkomma och sig utur riket begifva, hvilket skedde genom de vakthafvandes stora vårdslöshet och försummelse samt till och med hemliga underhandlingar med själfva delinkventerna. Därför skulle samtliga exekutionsbetjänte, helst de, som med fångars häftande och bevakande hade att beställa, tillhållas att med tillbörlig försorg, flit och åhåga fängsla, akta och bevaka dem betrodda fångar både i fångehusen och dä de fördes till eller ifrån dessa, tillse, att de ej hade hos sig knif eller annat gevär, därmed de kunde begå våldsamhet och skada, såsom nyligen skett hade; och skulle finnas, att någon fånge rymde, därför att de vakthafvande ej behörigen med järn och fängsel försäkrat sig om dess person, då skulle den vakthafvande »strax på samma sätt fängslas som den bortrymde fången» och ställas till rannsakning samt efter lag straffas. Arrest- och fånghusen skulle ock i god tid repareras och förbättras.
Att denna föreskrift dock ej synnerligen mycket beaktades, vitsordas af åtskilliga omständigheter, däribland icke minst af den täflan om de bättre rummen, hvilken från vissa fångars sida äger rum. Friherrinnan Helena Wrede, gift med en öfverstelöjtnant Fabian Wrede, lånar 1722 —23 af riksrådet, grefve Magnus Julius de la Gardies maka tre bankosedlar, en ä 10,000 daler, en ä 8,000 karoliner och en å 2,000 karoliner;
1 Hagströmer, anf. st. s. 116, not. 2.
2 ltådhusnrkivet. BrefVet utgår jämväl till landshöfdingarne i riket; i anledning hvaraf landshöfdingen, baron Conrad Ribbing d. 15 febr. s. å. hos regeringen anhåller, att, på det vaktbetjäningen vid möjligen inträffande rymningar ej måtte ursäkta sig med arrestrummens förfallna skick, statskontoret månde bemyndigas utanordna 2,093 dir 22 öre smt till iståndsättande af fångtornet i Karlstad, enär detta började »i grund förfalla». — Riksark.
Källa: Project Runeberg ·