Sida 5
I.
lås eller nyckel, ej heller någon järnstång öfver dörren, mycket mindre något hängelås.»
Allt gifver vid handen att vi, såsom ofvan sades, i denna för öfrigt ganska ohyggliga fängelseform hafva att igenkänna den forntida »skemman», hvilken sedermera såsom »tjufkista» eller »häradskista» alltjämt bibehålies, till dess den slutligen, såsom längre fram skall nämnas, mot slutet af 18:e seklet officiellt aflyses.
Betydelsen af ordet skemma är ock i och för sig ett talande bevis på vart första fängelses nära förhållande till den enskilde målsäganden. Sagda ord betecknar nämligen en af de byggnader, hvilka tillhörde den enskilde mannens gård, men icke blott frustuga, bostad för konunga-eller jariadöttrar, utan äfven ett mindre förrådshus, en byggning, hvaruti redskap, vapen eller andra saker förvarades.1 Det är lätt begripligt, att vid de tillfällen, då en målsägande hade att förvara en förbrytare eller annan fånge, han just skulle för fångens hysande anlita en byggning af denna sistnämnda beskaffenhet. Den kunde lättast både utrymmas och bevakas; dess användande för detta ändamål borde väl i de flesta fall vara förenadt med minsta rubbning i gårdens inre förhållanden och innebära största säkerheten för dess folk. Så blef af uteslutande praktiska skäl den enskilde mannens förrådshus förebilden för vårt äldsta fängelse.
Ett klarnande samhällsmedvetande beredde så småningom det allmänna gent emot brottslingen en alltmer själfständig rätt. I samma mån höjdes ock betydelsen af samhällsordningens representanter. Väst-götalagen anvisar målsägande, som tre nätter haft hemma hos sig sin tjuf fängslad, att öfverlämna honom åt häradshöfdingens förvar, om denne icke dä ville sammankalla ting; och Landslagen stadgar om så väl dråpare som tjuf och andra missgärningsmän, att målsäganden skulle dem »i händer få konungens fogota», som ägde dem i konungens häkte sätta och där gömma låta, till dess tinget infölle. Nästa steg i utvecklingen blir, att denne fogde, oberoende af målsägandens vilja, äger gripa missgärningsmannen och förvara honom »i iarn oc hæptu» å konungens gård. Dem, som tilltalas för lasteligt tal emot konungen och hans råd eller för olydnad mot konungens ämbetsmän, äger han insätta i »tornet» eller »konungens häkte»; kan den, som ådömts böter för smädliga, icke äreröriga ord mot konung och råd, icke gälda dessa, föres han, enligt K. Kristoffers landslags föreskrift, i konungens häktelse för att där ligga i en månad och äta vatten och bröd. Jämsides med dessa nya fängelsetyper, hvilka utan tvifvel, till en början åtminstone, kunnat vara lika mycket provisoriska som den föregående, möta andra dylika i de uppväxande stadssamhällena; »xtupugrewasns hus» och »stadsens icern» eller »t/öma» vittna om det allmännas försök att göra sin makt äfven här gällande emot rättsstridiga viljor. Men rätt länge fängslar man förbrytaren blott för att hindra honom att genom flykten undandraga sig ett väntande kroppsstraff; fängelset är ett förvaringsmedel, icke i och för sig ett »frihetsstraff».
1 Oldnordisk Ordbog, ved det kongelige Nordiske Oldskriftsselskab, af Erik Jonsson. Kjbbeiibavn 1863.
Källa: Project Runeberg ·